tisdag 31 mars 2009
Eller något...
En person, eller en känsla av att vara välbehövd.
Jag fingrar på min ytliga hunger och känner hur den blir mer intensiv..
Och jag känner att snart brister hela jag i tusen bitar
Inget kan hela min nersmutsade själ full utav frostbiten skam
Jag kommer aldrig bli något
Snälla rädda mig
Min dagbok som mitt liv var
Jag har bott hos mina föräldrar i 5 år och när jag var fem år så dog min mamma i en svår sjukdom som är mycket vanlig i den byn jag bodde i när jag var liten. Jag hann inte se min pappa, han dog 2 veckor innan jag skulle födas.
Det var en bomb som smällde av när han var ute i krig, i alla fall tror vi han är död för han var med i kriget och var i närheten av bomben när den smällde av. Nu har det gått 4 år sen han dog vad jag tror ungefär och han har inte kommit tillbaka så han har nog dött. Ingen av poliserna har hittat alla som dog i bomben. Min mamma dog när jag var fem och då hade jag en storebror som flyttade ut med en annan kille som skulle till en stor stad med ett hus för barn utan föräldrar. Min bror kunde inte ta med mig så han bara lämnade mig kvar i huset själv och jag var bara fem år. Jag bestämde mig för att lämna huset och ge mig av på egen hand. Jag gick och gick jag åkte med bak på en buss som jag hade sätt andra barn göra. Jag kom ganska långt innan han som körde bussen kom på mig, det var inte kul men jag sprang iväg och han kunde inte springa efter så det gick bra. Jag kom till en lite större stad med mycket folk och bilar som körde omkring. Det var barn som var till och med yngre än mig som gick omkring eller låg på gatorna och sov. Det såg inte så trevligt ut, det var barn som satt och sniffade lim och som satt ibland sopor och åt mat eller vad man ska kalla det. Jag kom till ett hus där det stod Polis. Jag tänkte att jag kanske kunde få hjälp att hitta min pappa eller få någonstans att bo. Jag gick in. Dom sa inte så mycket men jag satt och väntade länge på att få svar på mina frågor och hur jag skulle kunna få överleva. Polisen kom ut och sa att dom inte skulle kunna hitta min pappa att det var ingen ide för allt polisen hade gjort var det och dom kunde inte göra mer än det.
Min dagbok idag
Kära dagbok i dag vaknade jag tidigt och var väldigt trött. Jag vaknade på gatan som vanligt Önskar att jag skulle vara hemma nu. Ibland känns det inte som om jag har något liv som är värt att leva. Jag bor i en liten stad nu men det finns i alla fall bilar och ganska många människor här. Idag blir det ingen vanlig dag det är marknad i stan och jag ska ut på marknaden och försöka hitta mig lite mat som jag och mina kompisar ska dela på. Det är ganska tidigt men jag ska inte gå upp än. Marknaden börjar klockan 10 idag och klockan är bara halv 7 nu. Jag ligger kvar. Många andra är redan ute och letar efter mat i soporna som stinker. Jag fattar inte att vi kan äta den här maten eller mat och mat jag kallar det sopor, men andra här kallar det för mat.
Jag och dom andra som ligger kvar på gatan än ser att det kommer poliser som kommer för att ta oss. Vi får börja springa. Dom springer efter. Vi har lämnat vårt hem på gatan igen. Det är svårt att lämna allt som vi har samlat på oss. Det tar så lång tid att samla ihop allt som vi inte har nu. Vi får ge oss av och leta efter en ny gränd eller en liten gata som vi kan bo på. Vi hittar inte någon ledig gränd som vi kan bo på så vi bestämmer oss för att vi ska sticka till marknaden nu och leta efter mat och kanske kan ta lite kläder med oss också…
Marknaden är slut. Vi ska gå hem. Poliserna på marknaden har varit efter oss nästan hela dagen och jag börjar blir trött på att springa. Jag vill hem. Det är inte kul att vara här. I ett liv ska man känna sig älskad och det är inte något jag gör längre. Det känns som om ingen skulle märka om jag bara drog här ifrån. Vi gatubarn får göra som alla andra gånger när polisen har varit efter oss - vi får bo på soptippen några dar. Nu ska jag sova och drömma mig hem till den platsen där jag vill vara. Och som alltid ska jag önska på morgonen innan jag slår up ögonen att jag ligger hemma i min säng och min mamma, pappa och min bror är där också.
Av: Elev i 7an :)
Livet på en soptipp
Det är en varm sommardag i början av juni.
Jag har precis kommit fram till soptippen. Stanken kändes på ungefär en kilometersavstånd. Men nu är jag här. Lukten är ingen vidare trevlig. Det luktar förruttnade sopor och jag tror mig kunna urskilja stanken av dött djur med. Det ligger olika föremål överallt och jag ser flera människor som går och sammlar på olika saker. Vissa har knappt hittat något alls och andra har stora högar.
Alla människorna är väldigt smala och det är nästan så man kan se revbenen igenom kläderna. För att inte tala om kläderna så hänger om dom som stora påsar på dom smala "pinnarna" till människor som arbetar under den stekande solen. Det är verkligen ingen trevlig syn.
Plötsligt ser jag en flicka. Hon bär en röd klänning och följs av ungefär ett tiotal av hundar. Hon har en plastpåse i handen och då och då böjer hon sig ner för att ta upp ännu en plastpåse. Jag gissar på att hon sammlar på påsar.
Jag börjar ta mig ner från kullen jag står på. Börjar ta mig ner till havet av sopor. Mina fötter sjunker ner i den varma sanden och skorna fylls med sand. Det blir nog till att införskaffa ett par nya sandaler sedan. Dom lär inte vara så trevliga sen. För den vägen jag har fram till flickan är både lerig och sandig och jag kan inte tänka mig att dom skulle lukta särskillt trevligt sedan heller.
Människorna lägger inte särskilt mycket märke till mig och jag har vant mig vid lukten nu så det är inte jättefarligt att gå där.
Nu är jag framme vid flickan. Hon sitter ner på huk med ryggen emot mig. Hundarna har lämnat hennes sida. Jag väntar på att hon ska resa sig.
Plötsligt hör jag motorljud. Motorljudet följs av skrik från många av människorna. Snart är alla framme till en punkt där en lastbil tömmer sin nya last. Alla gräver och sliter för att försöka hitta något som kan vara värdefullt. Jag står kvar en bit på avstånd och håller för näsan. För stanken är nästan så man skulle kunna spy! Flickan med den röda klänningen gräver glatt omkring i letan efter fler plastpåsar. Bredvid flickan i röd klänning sitter en pojke och gräver. Plötsligt får han syn på något. För han har svårt för att släppa blicken åt vänster. Där uppe på en kulle av sopor som nyss kom ligger en låda. Pojken får fart och flyger upp på kullen och greppar lådan. Han springer ner från den stinkande högen igen och nästan rammlar iväg för att få lugn och ro. Flickan ser förundrat efter honom och skriker med gäll röst hans namn.
Alex.
Jag börjar gå mot det hållet Alex rusade iväg. Jag hittar honom sittandes i skydd av en stor hög med stinkande sopor. Han kollar förskräckt på mig. Jag böjer mig ned och börjar långsamt och vänligt att prata på min knaggliga spanska.
-Hejsan, vad har du hittat där?
-Hej, jag vet inte än, svarar Alex försiktigt.
-Är du inte nyfiken på vad som döljer sig i den då?
-Jo, säger han med glimten i ögat och ler.
Han börjar öppna lådan. I lådan ligger det en liten pälsboll. Eller ja, det ser ut som en pälsboll i alla fall.
- Vad är det för något? Frågar jag pojken nyfiket.
Han petar på pälsbollen. Den rör sig inte. Han tar upp den i famnen.
-Det är en hundvalp, säger han sakta. Men den verkar inte vara vid liv.
Alex ser besviken ut och böjer sig ner mot den lilla kroppen. Han lyssnar på hjärtat.
-Hjärtat slår! Utropar Alex. Det slår svagt men den lever!
Jag ser med ett leende på läpparna hur Alex lägger pälsbollen till hundvalp i lådan igen och sedan springer iväg för att hitta något till den att äta. Han är snabbt tillbaka med en halv hamburgare som ser ut att vara några dagar gammal. Alex tar en tugga av den och lyfter sedan upp den lilla magra valpen i knät igen. Matar den med den söndertuggade hamburgsbiten han nyss haft i munnen. Valpen äter sakta.
- Hur länge har du varit här? Frågar jag Alex.
Han ger valpen en bit till av hamburgaren.
-Ungefär en månad, svarar han.
-Hur tycker du det är att leva så här då?
Han tänker efter lite. Hunden ligger snällt still i hans knä och låter Alex mata honom.
- Det är inget drömliv precis. Men det är något man överlever på och man får kompisar. Här har man det mycket bättre än på gatorna i staden i alla fall. Här är det ingen som ger en elaka kommentarer. Här är alla jämlika.
- Men det låter ju bra i alla fall, säger jag.
Jag ursäktar mig och presenterar mig.
Vi samtalar lite till och sedan tackar jag för mig.
När jag igen står uppe på toppen av sopberget bredvid bussen som ska ta mig tillbaka till staden ser jag Alex och flickan med den röda klänningen leta vidare bland soporna som nyss kom i ett nytt lass.
Nu är tiden knapp. Snart kommer uppköparna och dom får betalt för dagens fynd. Jag kliver på den röda lilla bussen. Betalar och sätter mig längst fram intill fönstret. Nu är det bara en sak jag vill. Ta mig tillbaka till hotellet så fort som möljligt och ta en dusch!
Soptippsbarn - ett reportage
I Honduras finns på grund av de stora inkomstklyftorna en stor andel fattiga och hemlösa människor. De tar till alla medel de kan för att överleva, att leva som sopletare är ett sätt. Bland de stinkande massorna av sopor utanför huvudstaden Tegucigalpa lever och försörjer sig ett stort antal människor, en betydande del av dem är barn.
Soptippsberget tornar upp sig framför mig, stanken är nästintill outhärdlig.
Gamar kretsar över mig, sökandes. Deras mörka skepnader avtecknar sig mot den blå himlen. Hundar, kor och människor förenas i samma sökande som gamarna, det ständiga sökandet efter något att livnära sig på. Mullrande bulldozrar krossar efter ett tag obarmhärtigt de sopor som hela tiden väller in från ankommande sopbilar.
En liten, brunbränd och smutsig flicka med ett stort antal lekfulla hundar i släptåg springer mig till mötes. Hennes steg är lätta och hennes klänning lyser röd. Bilden av den leende flickan står i skarp kontrast till sörjan av sopor som utgör bakgrunden.
- Min familj har alltid bott här vid soptippen, sålänge jag kan minnas iallafall. Det här är mitt hem, förlåt om det är lite ostädat och skräpigt.
Flickan, som heter Margarita, skrattar ett varmt, pärlande skratt.
Trots att Margarita inte kan vara mer än elva-tolv år arbetar hon för att få in pengar till sin familj. Det är verkligheten för många barn världen över.
Margarita går upp tidigt varje morgon för att börja sitt arbete. Alla personerna på soptippen har sin egna specialité, något att samla på. Själv samlar hon på flaskor och plastpåsar. Hela dagen går människorna, sopletarna, runt med sina käppar och söker efter något användbart i skräpmassorna. Hittar de något lägger de det i sina säckar.
- Det gäller att vara snabb när man hittar något värdefullt, annars blir får man räkna med att någon annan tar det först, konstaterar Margarita samtidigt som hon nickar.
Lunch serveras i form av de matrester som kommer ifrån restauranger och olika snabbmatskedjor. Ohälsosamt kanske, men om man valet står mellan att gå hungrig och riskera svältdöden eller att äta sopor så är valet förmodligen ganska lätt.
I slutet av dagen säljer de innehållet i sina säckar till de handlare som kommer till soptippen för att handla med skräp. Margarita får en vanlig dag in ungefär 280 lempiras, vilket motvarar ungefär 135 svenska kronor.
- Det här är ju nästan ett vanligt arbete. Vi på soptippen står i som andra människor, fast vi tjänar inte så mycket.
En hund slickar på hennes hand och Margarita böjer sig ner och ruffsar om den. Den lilla rödklädda gestalten försvinner för ett tag bland viftande svansar, dregglande munnar och hundkroppar.
- Och på andra jobb måste de inte gå och ta i det som andra har slängt förstås, skrattar Margarita.
När jag frågar Margarita vad hon vill bli när hon blir stor får hon ett drömmande uttryck och ser bort över landskapet av skräp. När hon börjar prata igen är hon mer dämpad än tidigare:
- Det jag skulle vilja bli är veterinär, men jag tycker inte man ska hoppas så mycket. Det finns så mycket att bli besviken på, varför bli besviken över framtiden? Vissa drömmar blir inte mer än drömmar, även om jag ska göra så gott jag kan.
Hon rycker på axlarna som om det hon säger egentligen inte berör henne:
- Här är jag född och kanske dör jag här också. Det är bara så det är...
Meningen hänger kvar i den kvava, osande luften.
Jag frågar Margarita hur hon ser på att leva i en sådan här miljö och svaret kommer snabbt:
- Jag känner inte stanken längre. Jag vet ju att det stinker, men har man bott här så länge som jag vänjer man sig. Hon rynkar på näsan och fortsätter:
- Jag tror man kan vänja sig vid allt.
Och det kan man verkligen, flickan framför mig är ett levande bevis på det. Själv tycker hon inte det är konstigt att äta sopor, hon tycker inte det är konstigt att springa runt i ett lanskap av skräp eller att ha vant sig så såtillvida vid den stank, som jag själv tycker är helt överväldigande, att hon inte ens känner den längre. Man vänjer sig vid allt och Margarita är född till denna världen.
Javier är en medelålders, sliten man med kaptensmössa på huvudet. Javier går ryckigt, han har en skada som gjort det svårt för honom att få något annat arbete. Hans samlingsspecialité är bortslängda kläder.
- Vi här på soptippen betyder ingenting, förklarar han med sin skrovliga stämma.
- Skulle vi åka in till staden klagar folket där på lukten och skriker att vi borde gå tillbaks till soporna där vi hör hemma.
Han slår ut med händerna i en omfattande och lite nedslagen gest:
- Vi har blivit en del av avfallshanteringen. Alla vet väl att de som tar i skit inte är mycket bättre än skit.
Det är en underlig värld, en underlig vardag de tvingas leva i. Sopberget tornar upp sig bakom mig. Människor har skapat det, människor livnär sig på det och människor har gjort så att människor tvingas leva här.
Den märkliga cirkeln sluts i denna underliga skräpvärlds kretslopp. Hur kommer det sig att en sådan här plats har kunnat forma en sådan glädjefylld flicka som Margarita?
För min del vill jag nog säga att jag kom på svaret under den skumpiga bussfärden tillbaka till Tegucigalpa. Mitt svar är att det inte bara är vår miljö som formar oss, utan även till stor del den kärlek vi får och ger.
Från det som de flesta anser motbjudande, soptippsberg som tornar upp sig mot skyn, kan det växa något vackert. Tankegången liknar de ogräsblommor som täcker utkanterna av soptippen jag nyss lämnat. Även om Margaritas vardag är fylld av andra människors avskräde är hennes inre fyllt av en glödande livskraft som känns i hennes pärlande skratt.
Bilden av en brunbränd och smutsig liten flicka i röd klänning kommer alltid att följa mig.
Kära dagbok
Ännu ett mardrömsdygn av slag och ovillig sex. I natt har jag nog bara sovit 3-4 timmar. Resten av tiden har jag i stort sätt blivit tvingad till prostutation och blivit misshandlad 2 gånger. Mina känslor är mycket svåra att beskriva, jag mår väldigt dåligt och det bränner över hela kroppen efter alla slag och sparkar som jag har fått.
Men idag har jag bytt rum till ett lite större. I mitt förra rum var det bara brun/gråa väggar av sten, förutom borta vid dörren i vänstra hörnet var det en liten bit trä på väggen. Ett fönster med svart stålgaller för finns det också. Det gör att man inte kan komma ut. Under fönstret står det en röd gammal säng.
Men i det ”nya” rummet ser det nästan likadant ut bara att sängen står i andra sidan av rummet. Ovanför sängen är det inristat hjälp med stora bokstäver och två och ett halv färdigt utropstäcken efter. Men den fräna doften av svett och alkohol lukter det i båda rummen. När jag kollar noga så ser jag att det är stänk av torkat blod på högra väggen. Jag vill bara inte tänka hur det blodet kom dit och på den människan som var här innan.
Hur kan människorna som gör detta vara så grymma? Var får man idén ifrån att göra så här mot oskyldiga? Tänker dom bara på sej själva? Dom som kommer hit och inte fatta at dom gör mer skada.
Min middag idag var lite rester av pasta som dom åt igår till lunch.
Men nu måste jag gå för jag ska ha en kund om 10 min och måste hinna göra mej i ordning.Skrivet någonstans i Paris. Något datum i mars. Tror jag.
måndag 30 mars 2009
Barnarbete
Barn arbetar för att det är billigare för arbetsgivarna för dom behöver inte betala ut lön till dom. Barnen kan också vara tvingade till att arbeta eller vara där frivilligt för att tjäna pengar så att dom kan försörja familjen. En del av barnen arbetar med att sitta flera timmar varje dag och sy fotbollar. De gör också kläder och leksaker. De kan också sitta och gör mattor. En del av barnen krigar och de är tvungna skjuta andra barn men även vuxna. De kidnappar barn som ska bli barnsoldater. I dom länder där det förekommer barnarbete bryr de sig men det kan inte göra något åt det för om en del struntar i att arbeta kan de inte överleva. Dom som vinner på barn arbete är arbetsgivaren eller den som äger företaget. ´
Mina åsikter
Jag tycker att det är så dåligt med barnarbete, att dom bara tillåter att det finns, att det inte är någon/något som stoppar det. Visst det är väl bra att barnen hjälper till att försörja sin familj men det är ändå så hemskt: dom kan inte gå i skolan , dom får ingen utbildning, och svårt att ta sig ur fattigdomen.
Barnarbete
Det finns nästan inget man kan göra åt barnsoldater. Antingen kan FN komma in, eller så kan dom rymma, men dom kan bara rymma en och en, för soldater kan hitta dom och då kan de bli dödsdömda eller så blir ett ben avhugget.
Ett sätt att ta ansvar för barnen är att köpa rättvisemärktcertifierade fotbollar. Utan tvekan har antalet barn i fabrikerna minskat. Även fattiga föräldrar, som behöver alla inkomster de ka få, inser att det på sikt är bäst äver för den egna familjen om barnen får utbildning. Svenska kyrkan vill utmana fotbollsnationen Sverige att bli föregångare och ta ett globalt ansvar genom att satsa på rättvisemärkt cetifierade fotbollar.
lördag 28 mars 2009
Dagboken
fredag 27 mars 2009
Dagbok
Min tillvaro här i London blir inte bättre. Jag vaknar upp varje morgon och tror att jag är hemma. Hemma med min familj som jag saknar så. Tror att jag ska kunna öppna mitt fönster och känna lantluften strömma in i mitt rum. Tror att jag kan gå genom hallen och sätta mig i köket och äta en god frukost.
Jag blir alltid lika rädd och besviken när jag inser var jag befinner mig. Oftast mår jag dåligt efter allt man har gjort och allt man har druckit. Ibland tar man även droger, droger! Som jag aldrig skulle göra i normalt tillstånd. Fast här så är droger och sprit ett måste för att leva. Jag öppnar ögonen och känner stanken. Usch! Den är så hemsk. Unket och kvavt är det i rummet. Jag vill bara ut! Vill vara fri som alla andra människor.
Allt man får äta är någon äcklig sörja som smakar spya, men som ska föreställa någon slags gröt. Enda anledning till att man får mat är att man ska orka med allt sex. För bry sig om oss gör de inte. Allt vi är för dem är en sak som ger de pengar. Vi är inga saker! Vi är vanliga människor som lever ett fruktansvärt liv. Ett liv som jag inte skulle önska min värsta fiende. Vi är ett tiotal tjejer som är isolerade i ett rum. Där vi får vara hela dagarna för att direkt kunna vara redo när det kommer en äcklig man eller gubbe. Det kan vara när som på dygnet och hur många gånger som helst.
Det värsta är att man ligger där försvarslös. Gör man motstånd så blir man bara värre behandlad och mer slagen. Det bästa är att fejka. Klarar inte av deras äckliga händer mot min kropp. Man blir behandlad som om man inte finns, som om ens liv inte betyder något alls. Förstår inte hur folket som köper oss kan stå ut med sig själva? Ser de inte hur dåligt vi mår? Bryr det sig inte? Är de nöjda med sig själva? Är det okej bara för att de betalar?
Oftast blir det bara någon enstaka kund på förmiddagen. Sen runt lunch får man mat igen. Som, om det ens är möjligt, smakar ännu värre än frukosten.
Sen får man börja halsa mängder av sprit för att orka med kvällen då det kan bli ett två siffrigt tal med kunder. Man plågas resten av kvällen. Sent på natten nästan framåt småtimmarna när sista kunden har gått. Så faller man oftast bara ihop, av utmatning och skam. Allt man vill är att försvinna hem.
Ett liv så här är inget liv. Min enda önskan är att få leva ett liv som är värt att leva.
torsdag 26 mars 2009
Frukt i handen
Gatubarn
Gatubarn
Jag är rädd!
Mamma är borta,
Pappa är död,
lämnats här för att se min död.
/JaCoBy
Kära Dagbok!
Gatubarn
folk bara glor och bryr sig inte.
jag fryser och har ingen stans att bo.
jag ser familjer som sitter i sin hem äter och har det bra.
jag bara går och har ingen stans att gå.
jag vill också ha nån stans att bo.
Dikt
De ligger utanför min säng
lössen är lyckliga
Barnen få stryk
Titta på barnet. Försöker titta
Dom eländiga barnen kryper som en mask runt mej .
Eländiga barn hoppar i vattenpölar
Dom har nio liv ett försvinner
fredde L.S
dikteN
ingen familj
kämpa för att få mat
att alltid behöva vara rädd
det är min verklighet.
hur är din?
/ sofie 7A
Ett gatubarns dagbok!
Idag har det varit en ganska jobbig dag.
När jag vaknade gick jag till soptunnorna för att leta mat. Jag hittade en burk med gammal mat. Det var gott och det mättade lite. Senare på dagen så hittade polisen mig så jag fick springa hela tiden och gömma mig. Dom jagade mig genom hela staden. Dom gav upp till slut.
Jag ställde mig sedan och bad (tiggde) om pengar. Det kom en gammal dam och gav mig en liten peng. Då gick jag och köpte en burk med lim. Jag letade upp ett hörn och satte mig för att börja sniffa och det dämpade min hunger och kyla.
Sedan kom dom stora killarna och började sparka på mig. Jag kom loss och kunde börja springa. Jag sprang och sprang. Jag var livrädd, lika rädd som när polisen jagade mig.
Nu ska jag gå och leta upp ett ställe jag kan sova på.
Vi ses kanske imorgon. (Om jag överlever natten)
Ett gatubarns dagbok
- Vi rymmer! Isabella, min syster blev rädd men hon följde med. Vi sprang och sprang hela dagen och försökte gömma oss. Det började bli kallt, vi hittade en plats bakom en buske och några stenar. Vi var så trötta. Fötterna värkte och Isabella skrek efter mat. Det börja bli mörkt. Till slut somnade Isabella, jag satt uppe hela natten och vaktade henne.
Nu sitter jag här och solen håller på att gå upp. Isabella sover fortfarande. Vi har en helt ny dag framför oss. Jag måste få tag på mat så fort som möjligt.
Vi gick in mot staden. Jag såg en affär lite längre bort. Medan vi gick såg vi jättemånga barn som satt på gatan. Vissa gick fram till bilar och tiggde pengar andra satt på gatan och putsade skor. Jag blev rädd när Isabella och jag gick genom staden. Jag visste att det var så här vi måste leva. När vi kom fram till expediten och frågade om han hade någon mat att ge oss var det enda svaret vi fick:
- Stick äckliga snorungar!
Isabella och jag sprang ut ur affären. När vi kom ut på gatan kom det en dam fram till oss. Hon stannade och frågade oss vad mataffären fanns. Jag svarade henne:
– Lite längre bort på gatan. Hon tackade och gick iväg. Magen kurrade och jag var trött. Vi satte oss i ett hörn på gatan. Isabella somnade i mitt knä. Jag satt där några timmar. Efter ett tag kom damen som jag hjälpte. Hon såg oss och gick fram till oss. Hon gav oss ett bröd som tack för hjälpen. Jag tackade henne jättemycket. Jag såg henne försvinna bakom husen. Isabella vaknade och vi delade på brödet. Det hade varit en lång dag. Jag visste att dagen därpå inte heller skulle bli så lätt.
Dagboken
Vi har dödat den killen som stal våra saker! Den som läser det här kanske tycker synd om honom, men om han aldrig hade tagit våra cyklar, mat och skor när vi badade så hade detta aldrig hänt!
gord av! ^FiMpEN^
Kära Dagbok
Jag önskar mycket, att jag hade familj, mat och ett varmt ställe att bo på. Men det skulle bli svårt att skaffa, i vissa fall omöjligt. Men just nu önskar jag mest att jag hade en vän. Bara någon jag skulle kunna prata med och känna mig trygg med. Vissa av oss på gatan håller ihop men ingen vill vara med mig. Jag har inte sagt ett ord på tre år och jag har inte släppt en enda tår. Visst, mobbning finns överallt men på gatan hinner man inte klaga. Jag är rädd att jag har glömt hur man pratar och jag är rädd att jag har glömt vad känslor är. Men jag har inte tid att tänka på det om dagarna, om dagarna tänker jag bara på mat och jag kan inte ens drömma utan att jag vaknar svettig. Jag drömmer om döden, varje kväll. Vad ska jag göra för att fixa det? Jag gör vad som helst och jag skulle ge vad som helst för att få ett bra liv. Men jag har inget att ge och jag kan inte göra något.
Idag var det varmt och därför drack jag mycket vatten, men mat hittade jag inte. Ett tag hade jag så ont i magen att jag svimmade tror jag, eller bara somnade i en djup sömn. Jag kommer inte ihåg, men jag vet att jag låg där på trottoaren och miljoner människor gick förbi men ingen hjälpte mig. Det känns lite konstigt men jag skulle inte kunna förvänta mig något annat. Imorgon ska jag göra allt jag kan för att få mat. Jag ska vara stark imorgon, bara för min egen skull. För att jag ska klara mig måste jag vara stark och tuff. Jag ska lyckas och det vet jag.
/ S.S
Ett gatubarns dagbok
Dom som jobbade i affären sa att jag skulle dra åt helvete, men jag lyssnade inte på dom så dom ringde polisen. När polisen kom sprang jag så fort jag kunde, men polisen hann ifatt mig. Dom tog mig i armen och drog in mig i polisbilen och åkte till stationen. När dom kom dit sa dom att jag var en jävla shitgris. Jag tog illa upp när dom sa det, men jag försökte dra mig ur polisens grepp runt min arm men det gick inte att komma ifrån dom.
Polisen gick ner med mig till ett litet rum med galler. Jag kom inte ut där ifrån men nu kom en av poliserna ner till mig och sa att jag skulle vara där i en vecka för dom skulle leta efter mina föräldrar. Men då sa jag att det inte går.
- Jag vill inte vara med dom, dom är dumma i huvudet, sa jag till polisen. Men han brydde sig inte så han upprepade att jag skulle vara här i en vecka.
När det hade gått tre dagar kom min mamma ner dit och sa:
-Vad gör du, jag har inte råd med att du sitter här och glor ungjävel, sa hon till mig. Då sa jag genast:
- Gå här ifrån. Hon tog nog lite illa upp men gick genast iväg där ifrån. Dagen efter släppte dom ut mig ur fängelset. Jag blev genast mycket glad så det första jag gjorde var att springa till en soptunna och leta mat till kvällen. Men det fanns inget i soptunnan så jag sprang och letade i den andra som stod på andra sidan gatan. Jag kände mig nyinflyttad för jag hade aldrig varit på denna sidan av stan. Men då kom polisen igen och sa:
-Vänta jag glömde säga till. Vill du till ett barnhem där gatubarn kan sova och äta? frågade han.
Ja, sa jag då och blev jätteglad.
Nu levde jag bra I-resten av mitt liv.
Tänk..
Mat. Tänk att få somna gråtandes på grund av hunger och tänka att man inte lär hitta någon mat imorgon, medans vi bara behöver säga ordet mat så har vi det framför oss inom loppet av några sekunder.
Kläder. Tänk att bara ha en t-shirt och ett par tunna byxor med hål i på sig, mitt i vintern..
Tänk att inte ha någon familj, att inte ha någon som bryr sig om en.
Ibland tänker vi inte på hur bra vi har det.
/Emina
onsdag 25 mars 2009
Barnarbete
Dom som vinner på barnarbetet är vuxna och dom som ger barnen arbetet, alltså arbetsgivaren.
De flesta barn som arbetar bor i Asien, Afrika och i Latinamerika. Men även i Europa arbetar många barn. Nästan alla barnarbetare gör obetalt arbete hemma. Många barn arbeta istället för att gå i skolan. Barn hjälper till att gör saker som: T-shirts, choklad, bollar, apelsinjuice, gymnastikskor, plastleksaker och många fler saker.
Nästan var sjätte barn mellan 5 och 17 år i världen måste arbeta. Det är mer än 240 miljoner! Bara 9 miljoner människor bor i Sverige.
Min åsikt om vad man ska göra åt barnarbetet är att barn borde gå i skolan. Där får de lära sig färdigheter som kommer att hjälpa dem att försörja sig i framtiden. Då behöver inte deras barn arbeta för att hjälpa dem.
Barnarbete
Barn kan vara skuldsatta om t.ex. deras föräldrar har genomgått en operation och familjen inte har råd att betala så kan barnen jobba och försörja familjen vilket jag inte tycker är rätt. Jag tycker dom borde har fri sjukvård. Eftersom knappt ingen har bra ekonomi att betala sjukvården så kan ju staten gå in och betala.
Dom flesta barn som arbetar jobbar inom lantbruk, en del är barnsoldater och många jobbar även med att göra fotbollar till försäljarna. Jag tycker att det är fel för ett barn ska inte utsättas för det. Om en barnsoldat skjuter någon t.ex. så är hela barnets liv förstört. Den enda som tjänar på barnarbete är arbetsgivaren för han behöver inte ge ut hög lön till barnarbetarna eftersom dom bara får en bråkdel av pengarna.
Jag tycker att man ska bojkotta bollarna som görs av barn. Och vid alla stora fotbollsevenemang köpa rättvisemärkta bollar eftersom alla bollar som barn har gjort är handgjorda och inte maskingjorda som säkert dom flesta tror. Det gör ungefär 40 miljoner bollar om året i bara ett enda ställe i världen och det är i Sialkot i Pakistan. Det går 650 stygn på en boll och det är 32 lappar som ska sättas ihop så det är inte något lätt jobb.
Barnarbete är faktiskt förbjudet i alla länder, men det verkar inte som vi med bra ekonomi i västvärlden förstår det. Jag tycker man borde hjälpa till så att barn får en bra uppväxt. Föräldrarna borde få en rättvis lön i de länder som barnen arbetar i så att dom kan försörja familjen. Då slipper barnen försörja familjen och de kan gå i skolan och lära sig läsa och skriva istället.
Barnarbete
Barnarbete är värre än vad det låter. Barn ska få ha sin barndom. Tänk dig själv att vara ett barn som inte kan leka eller bara slappa helt enkelt. Dom får ingen riktig uppväxt enligt mig. Även om dom arbetar så får dom riktigt dåligt betalt eller inget betalt alls för sitt hårda jobb. Om barn ska göra sådant arbete så kallas det för skadligt barnarbete som skadar barnen och barnens rättigheter. De flesta av barnen som arbetar är inte ens tio år gamla än. Och nästan alla barn som arbetar bor i Afrika och i Latinamerika. Jobben som barnen gör är ofta skadliga och ofta över tio timmar om dygnet. Självklart är det olagligt med barnarbete och det är kanske inte så konstigt. Men det förekommer nästan över hela världen ändå.
Det är förbjudet, men ingen bryr sig
Det är förbjudet, men ingen bryr sig.
Barn arbetar för att det blir mycket billigare för företagaren att betala ut löner, eftersom barn får mindre lön än vuxna.
En anledning till är att de kan vara extremt fattiga och behöver detta lilla tillskott med pengar för att familjen ska kunna livnära sig.
Det finns många olika typer av barnarbete. Det kan vara allt ifrån att jobba hemma på gården till att vara barnsoldat.
Barn blir alltså tvingade till att jobba, ibland utan lön.
På kort sikt är det företaget som vinner på barnarbetet, men på lång sikt är det faktiskt ingen. Eftersom att banarbete leder till att barnen inte får någon utbildning som gör att de inte kan få bra jobb i framtiden. Alltså kommer landet få ökad fattigdom.
Visste du att ett flertal av de kläder du köper är tillverkade med hjälp av barnarbete. Kanske har du på dig ett plagg just nu som är tillverkat av barn? Är det någon spm tänker på sådant? Barn som sitter och syr och tillverkar våra kläder i ca 10-17 timmar/dygn. Helt utan betalning. T.ex. En stor bråkdel av H&M's sortiment är tillverkat av barn under 12 år.
Fakta
· ¤ Genomsnittsåldern på barnarbete är 12 år.
· ¤ 7,5 miljoner barn i Pakistan jobbar fastän det finns ca 10 miljoner vuxna som är arbetslösa.
· ¤42 000 och 17 000 barn jobbar med att sy fotbollar.
· ¤Sverige köper ca 300 000 bollar om året, som är gjorda av barn.
· ¤Barnarbete är störst i Asien, Latinamerika och Afrika. Men det förekommer även i Europa.
Mina åsikter om barnarbete
Att det är så många barn som måste jobba utan lön tycker jag är hemskt. Att ett samhälle i ett land kan tillåta något sådant är bara helt ofattbart. Det är inte rätt att barn ska jobba under samma omständigheter som vuxna, och dessutom utan lön. Jag menar inte att barn inte borde hjälpa till hemma, det kan ju också vara ett arbete men på en helt annan nivå. Men att barn ska jobba hela dagar utan någon form av belöning är helt fel.
Barnarbete kan vara närmare dig än vad du tror. Det kan ibland vara väldigt diskret och osynligt. När tänker världen och samhället säga ifrån och hur ska vi få slut på det om ingen gör något?
Som sagt, det är förbjudet.
Ca 250 000 miljoner barn i världen arbetar
Barn arbetar för att de har dåligt med pengar, blir tvingade till att arbeta. Det är billigt för företagen med barnarbetare.
Det är ibland den enda chansen för barn och deras familjer att överleva och få mat. De arbetar med allt ifrån att sy fotbollar, jobba på jordbruk, vara barnsoldater osv. I längden är det ingen som vinner på barnarbete men för stunden så får barnen pengar till mat osv. Företagen vinner för att barn är billig arbetskraft.
För att hjälpa barnarbete så kan man tänka på vad man köper och läsa på vart det är tillgjort. Helst köpa så mycket rättvisemärkt som möjligt.
· Genomsnittsåldern för barnarbetare var 12 år 1996.
· Fotbollstillverkningen sker ofta i garageliknande lokaler.
· Omkring 7,5 miljoner barn arbetar i Pakistan.
· 10 miljoner är arbetslösa.
· Sverige köper ca 300 000 fotbollar/år som är sydda av barn.
Personliga åsikter om barnarbete
Jag tycker det är hemskt att höra att det är så här många barn arbetare och att de jobbar under dessa omständigheter. Att barn inte kan få vara barn utan de behöver jobba istället för att umgås med kompisar och gå i skolan. Vi måste definitivt tänka mer på vad vi köper och att vi ska försöka handla mer rättvisemärkta varor. Jag tror detta är ett väldigt stort problem också för att folk inte är medvetna om hur det ligger till. De vet att det finns barn arbete i världen men kanske inte att det är så ofantligt höga siffror. Ca 250 000 miljoner barn i världen.
Om alla skulle vara mer medvetna om hur det är i världen skulle det faktiskt göra stor skillnad om man ex. blir fadder, köper rättvisemärkt eller skänker lite pengar då och då även om man inte tror de.
Av: En upprörd tonåring
tisdag 24 mars 2009
Ett gatubarns dagbok
//mighty banana
Varför
Varför?
Jag fryser!
Vem värmer mig?
Gatan är mitt hem
Hur länge?
/DN
Gatan
Stora hundar jagar mig.
Jag är rädd.
Har ingenstans att sova.
Hungern hugger i magen.
/DN
måndag 23 mars 2009
Verklighet för vissa är att leta mat på en soptipp
Jag är på en soptipp i Cerro Grande.
Klockan är åtta på morgonen och första
sopbilen har redan varit där när vi kom.
Alla morgonpigga är redan där och letar
i soporna, unga som gamla.
Stanken slår emot mig, stark och illaluktande.
Det första som slår mig är att människorna
ser dödströtta ut, och man ser hungern i ögonen.
De sliter i sopsäckarna och är alldeles ivriga för att
hitta något.
Jag vet och har hört att det är illa, men att framför allt barn lever så här är helt ofattbart.
Det går förbi en kille som jag börjar prata med.
Han berättar att han precis har börjat leva där. Hans namn är Alex och han har en hund med sig.
Han berättar att han hade flytt dit och att han lärt känna en tjej som nu är hans bästa kompis. Det var hon som lärde honom ”reglerna” på soptippen första dagen.
-Det här är min hund, säger han med ett stort leende.
Jag ser att hans ögon skiner, hunden betyder nog väldigt mycket för honom tänker jag.
Efter några timmar känner jag mig väldigt trött och seg. Det har varit mycket jag upplevt idag som jag aldrig kommer att glömma.
Bilen jag ska ta till flyget står och väntar. Jag sätter mig i bilen och funderar över hur orättvist livet kan vara.
Att leva på gatan
Kära dagbok
Jag har bara gått i ca 3 timmar men det känns som en evighet. Jag har inga skor, fötterna värker, är hungrig som bara den, men min mage har i alla fall slutat kurra. Den har kanske fattat att det är hopplöst. Jag stannar vid en bänk, jag bestämmer mig för att sova där. Det är svårt att somna även om man är hur trött som helst. Jag tänker på mamma. Jag saknar henne, men hon ser nog mig från himlen
/ en i 7a
Mat för dagen
Solen skiner på den blå himlen och gamarna flyger över soptippen. Jag känner en frän lukt i näsan och i ögonen så att det nästan gör ont. En flicka med röd klänning springer längst bort från soptippen och kommer emot mig med 20 hundar. Hon stannar till vid mig och alla hundar sätter sig ner. flickan med hundarna heter Margarita och hon bor en bit nedanför tippen och hon är på soptippen varje dag. Margarita är bara en av de barn som är på soptippen letar mat och annat som det kan använda.¨
Leva för dagen
Jag frågar Margarita hur det är att leta mat och saker på soptippen och hur det är att har 20 hundar.
- Jag vet inte. Ibland tjärna jag 200 lempira om dagen ibland 250. Alla här omkring samlar på olika saker vet du. Jag samlar på genomskinliga plastpåsar. Tanten i blått där borta samlar på solglasögon. Gubben med blå keps samlar på skosulor. Därförär alla sysselsatta med något. Det är bara med 20 hundar. Varje dag hänger de med mig hit och när vi är framme springer de åt olika håll och äter sig mätta, Sen går de hem igen och vaktar huset som ligger längre ner mot mot soptippen.
Några sekunder senare har Margarita försvunnit bort mot en hög med sopor och hundarna är utspridda. Jag funderar om jag ska ta och gå nu, Den fräna lukten från soptippen gör det svårt att andas
söndag 22 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
att ta sig ut är som att lösa ett omöjligt tal.
Det här livet orkar jag inte mer
alla kollar ner men ändå ingen som ser.
Det här livet är inte lätt
det är inte rätt att jag aldrig någonsin har blivit mätt.
Det blir inte bättre, det blir inte bra
mitt värdelösa liv vill ingen i världen ha...
/ ; s.
måndag 16 mars 2009
Gatan
Det finns ett ställe på jorden
Där solen aldrig ler
Den platsen är på gatan
torsdag 12 mars 2009
Gatubarn
asfalt e min säng
den e så hård
jag önskar jag kunde sova
på en gård
de är så kallt
men inte ballt
jag måste sno
för att få tro
Jag hade inte klarat av en vecka som gatubarn, gå och ta droger, sno, leta i soptunnor, vara rädd för andra som vill slå mig och våldta mig.
//^FiMpeN^
onsdag 11 mars 2009
Gatubarn
Ett liv som gatubarn!
Jämfört med mitt liv så har dom ett väldigt svårt och jobbigt liv. Dom får inte träffa sina föräldrar, dom är inte trygga, dom är rädda och dom har inga pengar.
Dom har inga kläder och dom måste jobba för att få pengar. Dessa gatubarn får ej leva ett vanligt liv som barn och det är hemskt.
Om jag levde på gatan skulle jag vara rädd att inte överleva, att få dålig hälsa och för att man ska råka ut för våld. Jag hade saknat att få vara med min familj, ett liv och att inte har några pengar.
Jag tror det är svårt att ta sig ur ett liv som gatubarn men det går nog. Man kanske får ett jobb och man kanske bli sams med sina föräldrar, då kanske man flyttar hem igen!
Att vara gatubarn är inget liv och det är något jag verkligen inte hade velat vara.
Jag tycker synd om dessa barn!
Jag tänker att man inte ska använda barn till arbeten. Låt dom leva sitt eget liv.
Oxh ni rika personer, jag tycker ni kan skänka lite pengar till gatubarnen så dom slipper hålla på med barnarbeten och vara prostituerade.
Jag tycker att vi ska hjälpa dom att överleva: skicka pengar, åka dit, laga mat åt dom och hjälpa dom! Jag tycker man ska hjälpa gatubarnen att skaffa hem, mat och föräldrar. Om dom inte gillar sina riktiga föräldrar så skaffa nya åt dom, det är vad dom behöver.
Det hårda livet på gatan
Gatubarn
Man överlever mycket bättre om man har självförtronde och tro på sig själv.
Man ska tänka Jag vill, Jag kan, Jag ska. Men man kan också leta efter ett jobb för att tjäna pengar. Dom flesta gatubarnen sniffar lim för att överleva, dom håller sig varma och känner sig inte lika yra och sjuka. Kläder och mat letar dom någ oftast efter i soptunnor eller så tiger, snor dom. Men oftast blir dom kallade elaka saker när dom ber om pengar från folk i bilar.
Om jag hade bort på gatan hade jag blivit rädd för att bli ihjälslagen eller attt någon skulle skjuta ihjäl mig. Elelr att nån kommer och slår en sten i huvudet på mig när jag sover.
Att gemföra mitt liv med deras liv går inte ens att göra. För jag lever i lyx skillnad mot dom.
Vi kan gå hem och äta riktig mat se på tv och sitta på datorn, sova i en säng och ha föräldrar som bry sig om en. Gatubarnen kanske inte ha några föräldrar eller mat, vatten på flera dagar.
Om jag hamlade på gatan tror jag att jag hade saknat mina föräldrar mest.
Gatubarn
Gatubarn
Gatubarn ll
Skillnaden är stor, väldigt stor.
Till och med så stor att ingen märker av den.
Jag tror att om alla försöker att göra någonting, så skulle nog inte alla ha det som dem.
Leva i smuts, leva i fattigdom, leva på asfalt och jobba hårt för att överleva. Det är skit!
Tigger, letar och stjäl. Det är ett måste för att överleva.
Sniffar lim, det gör dem flesta. De vet hur farligt det är, men mår bra en liten stund. Det är det viktigaste tycker de.
Gatubarn!
Gatubarn
Av: Någon
tisdag 10 mars 2009
Gatubarn
Det är kallt jag fryser
Ingen lampa som belyser
En enda stor ensamhet
Jag lägger mig mot ett staket
Bara trött på allt som händer
En ända stor stad av gränder
En limburk i min hand
Som jag gnider mot min tand
Gör att jag mår mer är dålig
Men känner mig inte lika hålig
Ensam, var nu just jag
Ingen annan lever som jag
Ingen far eller mor
Ingenstans där jag kan bo
Sommaren är varm och blå
Igen bryr sig hur jag mår
Kan du förstå hur jag nu står
En varm, varm sommar
Kläder som jag får av andra
Eller tar vi från varandra
skor, mat eller pengar
Tar vi för att överleva
Kalla vintrar ingen hand
Ingen famn som gör mig varm
- Hjälp mig nu, Snälla du ?!
Av: Felicia
En klapp
Då kom en man och gav han en klapp.
Barnet vaknade det var mycket han saknade.
framför allt mat och vatten
och den lilla katten om natten.
Gatubarn
Dikt gatubarn
Och undra var sina föräldrar är
Undra hur dom egentligen mår
Undra om dom tänker på mig
Tänka att detta är ingen kärlek
Har inget hopp
Inget hem
Bara sopor
skor min kudde
alldrig non riktig mat
bara sopor
varge kväll så gråter ja och är rädd
på dan får jag tigga och stjäla
dom äldre skyddar mej från gäng och bråk
bara för jag hjälpte dom
En dröm är allt jag har
Ensamhet är mitt liv
Jag skulle kunna byta bort allt,
mina kläder, mina livs besparingar av stöldgods,
bara jag slapp att bli ensam,
en familj.
Ett barn ska inte behöva önska sig kärlek och tröst.
ett barn ska inte bo på gatan utan hopp.
Vad händer när jag blir stor?
kommer hoppet räcka?
Finns det hjälp inom räckhåll?
Hjälp till ett bättre liv bortom det här?
Jag vaknar från min dröm som inte får ta slut, för drömmen är mitt enda hopp.
I drömmen finns det hopp och kärlek och det doftarhem. Det doftar gott från dom rena lakarna som jag ligger i, det doftar himmelskt från köket där man hör skrammel och rassel,
Jag är inte ensam!
Jag betraktar min händer och och gläds
Dom är rena!
Jag hör tassande steg från andra sidan dörren, jag hör ett gnissel.
Genom dörren in kommer lilla syster MIN.
Dikt gatubarn
Dikt
En nerpissad hund är inte läcker.
Ett gatubarn utan hus och hem
Märker ingen skillnad mellan hund och vän.
/Henke
Gatubarn DIKT
Då kom en man som slog
Barnet börjar lipa
Mannen gick in på ica och köpte en brödlimpa
Mannen kom ut gav barnet brödlimpan
Barnet slutade att lipa då började mannen att sleepa
/Hampe & Adde 7B
Gatubarn
ett gatubarn där men dom stora grabbarna med,
man fick då ångest då dom närmade sig,
pojken han sprang då för sitt liv
Gatubarn
| G a t u b a r n |
Gatubarn
Varför ska just jag vara hungrig?
Varför ska jag behöva stjäla?
Varför ska jag behöva vara rädd?
Varför måste jag vara ett gatubarn?
Tänk Dig att..
Tänk dig att leva med en oro om att inte vakna upp
Tänk dig ett liv utan trygghet och kärlek
Tänk dig att spendera hela dagen till att hitta mat
Tänk dig att spendera hela livet till att försöka överleva
Tänk dig att inte ha ett hem att gå till
Tänk dig att inte bli älskad av någon och hatad av alla
Tänk dig ett sådant fruktansvärt liv
Det är inget liv för dig, det är ett helvete
Erkänn att du inte kan föreställa dig detta
Erkänn att ingen ska få leva så
Men det är mitt liv...
En i 7:an
torsdag 5 mars 2009
Gatubarn
Att aldrig kunna känna sig mätt. De kan man inte föreställa sig.
Sova på gator, leva på sopor.
Det är inget man vill, det är något man måste.
Jag hatar sådan som gör så mot barnen och jag tycker dom själva ska bli utsatta för samma sak!
//fimpen^
skulle jag stjäla mat och kläder. Jag skulle försöka gå till ett barnhem . Jag skulle sakna min familj och släkt och vänner . Jag skulle tigga pengar . Jag skulle flytta till ett annat land som Sverige. Jag skulle leta efter mina föräldrar. Jag skulle vara rädd mest för vuxna homosexuella, knarkare, rövare och rökare.
Gatubarn
Ett liv som gatubarn
Gatubarn
Det jag mest skulle sakna är vänner och familj och det lyckliga liv jag hade innan. Jag skulle vandra på gatorna rädd för att bli mördad eller våldtagen. Det är så mitt liv skulle vara om jag var ett gatubarn.
Man kan ta sig ut ur livet som gatubarn. Man jkan leta upp ett barnhem eller när man blir större kan man skaffa ett jobb. Det finns i alla fall hopp för dom.
Gatubarn
Gatubarn i Brasilien
/Razzie
Gatubarn
Gatuban
En vanlig dag skulle var att leta i sopor och jobba.
Jag skulle sakna mina föräldrar och kompisarna.
För att överleva hade jag nog börjat tigga ganska mycket och om det hade blivit riktigt kris på mat eller kläder så skulle jag börja stjäla.
Att vakna varje morgon med tanken på att man kan bli dödad, det finns inte för oss. Att vara rädd för att möjligheten finns att man inte får mat, att man fryser så mycket att man ramlar och dör. Alla som har det bra klagar egentligen över saker som är löjliga om man jämför med riktiga problem världen runt. Man kan inte ens sätta sig in i den situationen som de är i. Ingen av dem vill bo på gatan, varför ska människor se ner på barn som bor på gatan? Som att de själva har valt det, som att de själva trivs.
/s.
Ett liv på gatan
Om jag var ett gatubarn
tisdag 3 mars 2009
Gatubarn
Gatubarn
Mandlas val
Gatubarn
Gatubarn
Gatubarn
Livet är svårt
Gatubarn
"Kenau och Jenaut"
Idag ska han och hans kompis Jenaut gå till polisen och be om att få hjälp att komma till Itumeleng, ett hem för gatubarn. Där får man mat varje dag, utbildning, kärlek, och framför allt en trygghet och en ljusare framtid. Kenau har hört om Itumeleng många gånger. Han vet inte själv hur det är där men av vad han har hört låter det som ett paradis.
Nu är dom på väg till polisstationen. Dom båda vet att chansen att få det bättre är liten. Dom har varit där förut, men då sa polisen att om dom slutar stjäla får dom komma med på väntelistan, och så fort det finns en plats får de komma in på Itumeleng. Nu hoppas dom på det bästa. Dom har inte stulit något på en månad.
En i 7:an
Gatubarn
Jag skulle vara väldigt rädd.Vi förstår inte hur bra vi har det...
Ur "Mandlas val"
– Du är inte mitt barn. Du är din fars barn, men mitt barn är du inte. Och din mamma är inte här. Så då gick jag hemifrån och nu är jag här i Pretoria. Vart skulle jag gå? Jag gick bara runt. Och då sa folk åt mig att gå till polisstationen. Så jag gick till polisstationen och jag berättade allt för dem. Och då var det en polis som följde med mig och körde mig till Itumelang som är ett hem för barn. Där får man mat varenda dag.”
Ur "Mandlas val"
måndag 2 mars 2009
Livet på Cerro Grande
Klockan är straxt efter tio och jag följer med Alex ner till soptippen. Stanken från soporna sticker i näsan och jag får hålla för den. Alex är fåordig och väldigt blyg. Han har ett sliten t- shirt och blå tunna byxor. Fötterna täcks av små, smutsiga tygskor som han hade hittat bland en massa gamla kläder på soptippen. Gamarna cirklar runt våra huvuden och då och då dyker dom ner och fångar något ätbart dom sett från luften. Vid sidan om Alex linkar hans lilla hund, ido. Alex berättar att sopbilar från McDonalds är påväg och vi måste skynda på våra steg för att få några matrester.
- Det är ganska svårt att få tag i mat för dagen, men jag tycker det är ett utmaning och jag älskar nämligen utmaningar, säger Alex medans vi går över gamla trasor och burkar.
Vi kommer fram till den stora mathögen och det kryllar med människor som gräver och letar i berget av sopor efter något att äta.
Besöket hos Alex har gett mig en insyn hur svårt det kan vara att överleva på soptippen.