Sluta aldrig tro
sluta aldrig hoppas
snälla ängel
låt mig dessa ord
minnas.
Jag tror på mirakel
Jag tror på rättvisa
Men ni kan väl mig
ett tecken visa.
måndag 27 april 2009
Stoppa barnarbete!
Barn ska inte behöva jobba! Barn ska få vara barn och alla borde bli rättvist behandlade. Om barn ska behöva jobba för att överleva, låt dem då få ett vettigt jobb med rättvis lön. De ska inte behöva bli behandlade som slavar, de har rätt till ett eget liv. Vissa barn jobbar upp till 16 timmar per dag.
onsdag 22 april 2009
Jagad av hundar
I dag blev jag jagad av hundar vid soptippen. Dom fick nästan tag i mig, men jag klarade mig precis. Och i dag hittade jag en hel hamburgare så jag blev jag mätt. Jag åkte till stan och ställde mig på baksidan av en buss. Men det var inte bättre där. Fåglar var över allt. Jag var rädd att dom skulle skita på mig. Så jag försökte vara under tak så jag inte skulle smutsa ner mina kläder. Jag gick till en kiosk men när dom såg mig så började dom slänga mat på mig. Jag önskar jag hade ett riktigt hus och en familj. Hej då min dag bok.
Ryggen värkte
Ryggen värkte när jag vaknade. Min rygg var öm och den sved. Jag reste mig sakta men orkade inte mer. Jag föll till marken. Mitt blod hade stelnat på ryggen och jag kände tårar falla ner för min kind.
Jag lyckads resa mig upp. Klockan var mycket. Det kom in en kille som sa:
- Här ta de här så blir allt bra! Han slängde in en spritflaska. Dom första kunderna börjar redan komma nu. De kom in en man en stor man han slängde mig i sängen. När han var klar betalade han och stack. Hur kan dom göra så här mot oss? Dom ser väl hur dåligt vi mår? Jag skulle kunna döda alla som varit på mig. Önskar bara att det var dom som satt i vår ruta! Och själv gå hit och köpa dom. Även om jag aldrig skulle kunna göra det eftersom jag själv vet hur det känns. Nu har alla morgonkunder gått. Jag känner en knuff mot min rygg, en knuff som får mig att falla. Mannen går. Jag ligger tätt intill under sängen. Jag ser en pistol. Jag vill verkligen göra det. Men egentligen är det inte jag som ska skjuta mig för det är inte jag själv som försatt mig i denna knipa!.
Jag tar upp pistolen sätter den mot huvudet.
//danne
Jag lyckads resa mig upp. Klockan var mycket. Det kom in en kille som sa:
- Här ta de här så blir allt bra! Han slängde in en spritflaska. Dom första kunderna börjar redan komma nu. De kom in en man en stor man han slängde mig i sängen. När han var klar betalade han och stack. Hur kan dom göra så här mot oss? Dom ser väl hur dåligt vi mår? Jag skulle kunna döda alla som varit på mig. Önskar bara att det var dom som satt i vår ruta! Och själv gå hit och köpa dom. Även om jag aldrig skulle kunna göra det eftersom jag själv vet hur det känns. Nu har alla morgonkunder gått. Jag känner en knuff mot min rygg, en knuff som får mig att falla. Mannen går. Jag ligger tätt intill under sängen. Jag ser en pistol. Jag vill verkligen göra det. Men egentligen är det inte jag som ska skjuta mig för det är inte jag själv som försatt mig i denna knipa!.
Jag tar upp pistolen sätter den mot huvudet.
//danne
Barnarbete
Jag tycker det är fel med barnarbete. Jag tycker att barn som får lite mat och får lida att det är fel och jag hatar när ett barn ska döda ett annat barn. Risken är stor att alla gatubarn blir dödade i krig och på gatan eller på andra ställen. Dom gör så mycket men får ingenting tillbaka. Dom blir slagna varje dag och det dör fler och fler gatubarn varje dag.
Dagbok
-Ta honom! skrek manen i fruktståndet.
- Vadå, tänkte Ari ett äpple. Ari sprang iväg från torget och gömde sig i en buske i parken. Ari började äta på sitt äpple, och åt upp äpplet i ett nafs. Han var hungrig. Ari tog av sig sina trånga skor och vickade på tårna. Han kände hur magen kurrade. Äpplet hade inte räckt för att mätta hungern. Men det var första gången på två dar han hade ätit något. Ari tog på sig skorna och gick ut ur busken. Det började blåsa i staden. Han kände kylan som smekte hans bara överkropp, hela kroppen rös. Han kände hur den kalla vinden grävde sig in i magen och ut igen.
- Jag måste hitta någon stans att värma mig, tänkte Ari. Han kom ihåg i vintras när han fick ett tips från en fd kompis om bakgården till ett övergivet hus. Ja, det är ju inte obebott, det är ett gäng som säger att dom äger huset. När han tänkte på huset kom han ihåg sin kompis Angelica. Hon berättade allt vad man bör veta om staden. Men en dag var hon borta. Ari frågade några andra gatubarn om dom hade sett något. Dom sa att hon hade blivit indragen i en bil med en säck över huvudet. Efter två dagar kom en kille i 16- års åldern och sa att han hade varit på en bordell en bit utanför staden och hade sett Angelica. Han hade känt Angelica och frågade runt om vem hon var mest med. Och då hade någon sagt något om Ari. Ari skakade av minnena och gick vidare. Förmiddagen tog slut och början av eftermiddagen tog sin start.
Det började regna i staden, stora regndroppar föll ner på huvudet och tyngde ner hela kroppen. Regnet var ljummet som det brukar vara i Buenos Aires. Buenos Aires det värsta stället i världen för ett gatubarn tycker Ari. Himmelriket blev till helvetet. Varför var vi tvungna att flytta in i staden? Vi hade det så bra på vår lilla bondgård. Då mindes han hur gerillakrigare tvingade dem att flytta för annars skulle de ta Ari. Han förstod inte vad gerillakrigarna menade med att han. Regnet fortsatte att falla ner på Aris axlar. Ari var inte säker på att hyreshuset fanns kvar, men han hoppades. Han frös, det var kallt. Han kom fram till kvarteret där hyreshuset låg. Han hoppades på det bästa. Han kollade runt hörnet. Han hörde rop och skrik. Han kunde inte höra vad dom sa, men det lät hemskt, konstigt och hotfullt. Han smög fram till en soptunna och gömde sig bakom den. Han såg en svart skåpbil med polisens logga. Ari hörde ett fönster gå sönder. En polis kom ut ur bilen med en tub av något slag. Det var inte en syretub, det var pepparsprej. Ari satt bakom soptunnan och hörde skriken som sakta tog slut en och en. Det var polisen som hade vunnit. Pojkarna kom ut en och en från bakgården och sattes i skåpbilen. Skåpbilen åkte i väg och försvann. Ari var själv. Han tänkte på pojkarna som blev tagna av polisen. Ari gick in på bakgården, det var ett rent kaos där. Ari hade rätt, dom hade eldat men den var släckt nu. Regnet slutade att falla. Ari gick in i huset och gick runt och kollade om någon var där. Det luktade pepparsprej. Ari gick in i köket han kollade i skåpen som var proppfulla med mat, han tog stora munnar med mat och njöt av varje tugga. Han gick upp till ett av sovrummen och la sig i sängen och blundade.
- Vadå, tänkte Ari ett äpple. Ari sprang iväg från torget och gömde sig i en buske i parken. Ari började äta på sitt äpple, och åt upp äpplet i ett nafs. Han var hungrig. Ari tog av sig sina trånga skor och vickade på tårna. Han kände hur magen kurrade. Äpplet hade inte räckt för att mätta hungern. Men det var första gången på två dar han hade ätit något. Ari tog på sig skorna och gick ut ur busken. Det började blåsa i staden. Han kände kylan som smekte hans bara överkropp, hela kroppen rös. Han kände hur den kalla vinden grävde sig in i magen och ut igen.
- Jag måste hitta någon stans att värma mig, tänkte Ari. Han kom ihåg i vintras när han fick ett tips från en fd kompis om bakgården till ett övergivet hus. Ja, det är ju inte obebott, det är ett gäng som säger att dom äger huset. När han tänkte på huset kom han ihåg sin kompis Angelica. Hon berättade allt vad man bör veta om staden. Men en dag var hon borta. Ari frågade några andra gatubarn om dom hade sett något. Dom sa att hon hade blivit indragen i en bil med en säck över huvudet. Efter två dagar kom en kille i 16- års åldern och sa att han hade varit på en bordell en bit utanför staden och hade sett Angelica. Han hade känt Angelica och frågade runt om vem hon var mest med. Och då hade någon sagt något om Ari. Ari skakade av minnena och gick vidare. Förmiddagen tog slut och början av eftermiddagen tog sin start.
Det började regna i staden, stora regndroppar föll ner på huvudet och tyngde ner hela kroppen. Regnet var ljummet som det brukar vara i Buenos Aires. Buenos Aires det värsta stället i världen för ett gatubarn tycker Ari. Himmelriket blev till helvetet. Varför var vi tvungna att flytta in i staden? Vi hade det så bra på vår lilla bondgård. Då mindes han hur gerillakrigare tvingade dem att flytta för annars skulle de ta Ari. Han förstod inte vad gerillakrigarna menade med att han. Regnet fortsatte att falla ner på Aris axlar. Ari var inte säker på att hyreshuset fanns kvar, men han hoppades. Han frös, det var kallt. Han kom fram till kvarteret där hyreshuset låg. Han hoppades på det bästa. Han kollade runt hörnet. Han hörde rop och skrik. Han kunde inte höra vad dom sa, men det lät hemskt, konstigt och hotfullt. Han smög fram till en soptunna och gömde sig bakom den. Han såg en svart skåpbil med polisens logga. Ari hörde ett fönster gå sönder. En polis kom ut ur bilen med en tub av något slag. Det var inte en syretub, det var pepparsprej. Ari satt bakom soptunnan och hörde skriken som sakta tog slut en och en. Det var polisen som hade vunnit. Pojkarna kom ut en och en från bakgården och sattes i skåpbilen. Skåpbilen åkte i väg och försvann. Ari var själv. Han tänkte på pojkarna som blev tagna av polisen. Ari gick in på bakgården, det var ett rent kaos där. Ari hade rätt, dom hade eldat men den var släckt nu. Regnet slutade att falla. Ari gick in i huset och gick runt och kollade om någon var där. Det luktade pepparsprej. Ari gick in i köket han kollade i skåpen som var proppfulla med mat, han tog stora munnar med mat och njöt av varje tugga. Han gick upp till ett av sovrummen och la sig i sängen och blundade.
Dagboken
Jag gick in i mitt kök och öppnade det kalla kylskåpet och kände hur det kalla trycket från den kom mot mig. Jag tog ut ett kallt juice paket och hällde upp det i det ny diskade glaset och drack upp min juice. Jag skulle precis gå upp för trappan när jag hörde dörren öppnas och min mamma kom in. Då vaknade jag upp ur drömmen. Kände hur solstrålarna lyste mot mitt bleka ansikte och jag var tvungen att blunda. Jag tänkte tillbaka till helvetet. Jag kollade runt i det rummet som jag hade sovit i och kände den dåliga doften från det fallfärdiga huset som det brukar lukta i sådana hus. Det kändes som huset skulle rasa när som helst.
Jag gick ut till köket och såg hur Khong hällde ut något i en liten träskål som liknade nån sorts gröt. Khong som ägde mig var den grymmaste mannen jag någonsin träffat. Han brukade spotta på mig och kalla mig din ynkrygg om jag inte gjorde som han sa. Jag gick fram till bordet och satte mig på den hårda stolen. Jag hörde Khong mumla ”Otacksamma unge”. Jag bara satt och kollade på maten. ”Ät upp då för fan!!” skrek Khong. Jag stirrade på honom och kände hur känslorna kom. Jag ville bara springa iväg, men jag kunde inte. Istället kollade jag på maten igen och började äta lite sakta.
Jag gick utanför dörren och började rysa när en kall vind blåste förbi. Jag gick ut till risfältet där jag jobbade och skulle precis börja arbeta när jag kände hur min rygg började värka när jag böjde mig ner. Jag knep igen och fick helt enkelt arbeta annars skulle han börja slå och sparka mig. Värken tilltog allt mer och mer, men jag jobbade på.
Jag gick in i huset efter en hård arbetsdag. Först nu kände jag hur ont jag egentligen hade i min kropp. Jag gick in i mitt lilla rum och la mig på det hårda golvet och somnade in och det sista jag tänkte var ”Samma helvete imorgon”.
Jag gick ut till köket och såg hur Khong hällde ut något i en liten träskål som liknade nån sorts gröt. Khong som ägde mig var den grymmaste mannen jag någonsin träffat. Han brukade spotta på mig och kalla mig din ynkrygg om jag inte gjorde som han sa. Jag gick fram till bordet och satte mig på den hårda stolen. Jag hörde Khong mumla ”Otacksamma unge”. Jag bara satt och kollade på maten. ”Ät upp då för fan!!” skrek Khong. Jag stirrade på honom och kände hur känslorna kom. Jag ville bara springa iväg, men jag kunde inte. Istället kollade jag på maten igen och började äta lite sakta.
Jag gick utanför dörren och började rysa när en kall vind blåste förbi. Jag gick ut till risfältet där jag jobbade och skulle precis börja arbeta när jag kände hur min rygg började värka när jag böjde mig ner. Jag knep igen och fick helt enkelt arbeta annars skulle han börja slå och sparka mig. Värken tilltog allt mer och mer, men jag jobbade på.
Jag gick in i huset efter en hård arbetsdag. Först nu kände jag hur ont jag egentligen hade i min kropp. Jag gick in i mitt lilla rum och la mig på det hårda golvet och somnade in och det sista jag tänkte var ”Samma helvete imorgon”.
Måndag: kära dagbok idag åt jag ett äppelskrutt som frukost. Sedan var resten av dagen till att leta mat, kläder och annat som kan komma till användning.
Tisdag: Som frukost åt jag ingenting utan jag fick sniffa lim så jag dämpade hungern. Senare på dagen gick jag in i en affär som hade mycket mat.
Jag gick in och kollade efter god mat, och hittade en massa som jag stoppade in under kläderna. Sen gick jag mot utgången. Då märkte ägaren att jag hade mat under kläderna och skrek på polis. Jag sprang och sprang med polisen hack i häl, sen saktade han in och jag kom undan. På kvällen åt jag endel av maten jag tog.
Onsdag: På morgonen åt jag upp det sista av maten som jag tog. Sedan kom mina kompisar och undrade om vi kunde spela fotboll med en pappersbit som vi rullade ihop till en boll. Vi spelade i ungefär en kvart sedan kom en gubbe och skällde på oss och sa att om vi inte gick där ifrån så skulle han ropa på polis. Så vi gick. Senare på kvällen var det kallt och läskigt. På dan hade jag hittat en säck som jag kunde sova i.
Tisdag: Som frukost åt jag ingenting utan jag fick sniffa lim så jag dämpade hungern. Senare på dagen gick jag in i en affär som hade mycket mat.
Jag gick in och kollade efter god mat, och hittade en massa som jag stoppade in under kläderna. Sen gick jag mot utgången. Då märkte ägaren att jag hade mat under kläderna och skrek på polis. Jag sprang och sprang med polisen hack i häl, sen saktade han in och jag kom undan. På kvällen åt jag endel av maten jag tog.
Onsdag: På morgonen åt jag upp det sista av maten som jag tog. Sedan kom mina kompisar och undrade om vi kunde spela fotboll med en pappersbit som vi rullade ihop till en boll. Vi spelade i ungefär en kvart sedan kom en gubbe och skällde på oss och sa att om vi inte gick där ifrån så skulle han ropa på polis. Så vi gick. Senare på kvällen var det kallt och läskigt. På dan hade jag hittat en säck som jag kunde sova i.
Dagboken
Jag vaknade av att jag hörde hundra som skällde och bilar som körde på bron över mig. Min mage kurrade, jag var hungrig. Det låg en liten kycklingbit kvar bredvid mig sen i går. Jag åt upp den.
Sen gick jag i väg för att leta efter mer mat. Jag letade i soptunnor och jag hade tur - jag hittade en söndrig filt som någon hade slängt. Jag fortsatte leta och hittade en halv uppäten hamburgare. Sen gick jag tillbaka till bron och satte mig på en tidning. Jag började äta på hamburgaren, den smakade inte bra. Jag gick ner till ån bredvid och drack. Medan jag var nere vid ån så kom en skåpbil och ur bilen klev en kvinna och en man. Dom gick ner till mig och sa att jag skulle komma med. Jag hängde med. Vi körde till ett barnhem som jag fick bo på.
Sen gick jag i väg för att leta efter mer mat. Jag letade i soptunnor och jag hade tur - jag hittade en söndrig filt som någon hade slängt. Jag fortsatte leta och hittade en halv uppäten hamburgare. Sen gick jag tillbaka till bron och satte mig på en tidning. Jag började äta på hamburgaren, den smakade inte bra. Jag gick ner till ån bredvid och drack. Medan jag var nere vid ån så kom en skåpbil och ur bilen klev en kvinna och en man. Dom gick ner till mig och sa att jag skulle komma med. Jag hängde med. Vi körde till ett barnhem som jag fick bo på.
Barnarbete
Jag tycker det är fel att barn arbetar, att de jobbar hela dan utan att få något tillbaka. Det är fel att de inte får mat och behöver svälta. Tänk själv att behöva gå hungrig hela dagarna och samtidigt arbeta hårt, samt att man inte får betalt för det man gör.
torsdag 9 april 2009
Kära dagbok!
Kära dagbok! 5 juli, 2008
Mitt humör är ungefär lika med vädret idag. Grått, kallt och nedstämt.
Som vanligt, med andra ord.
Mina ögon är rödgråtna och mitt liv känns meningslöst.
Ännu en dag i detta helvete går mot sitt slut i denna ruffiga lägenhet som stinker mögel och sprit. Jag längtar ut i fria luften, ut i den frihet som jag ser från mitt gallrade lilla fönster. Jag vill vara fri och lycklig som de människorna där ute som inte tvingas till någonting. Jag vill ha tillbaka den tiden som varit.
Fan vad jag ångrar att jag följde med honom. Jag borde ha lyssnat på mina föräldrar.
Han är inte alls den snälla och gulliga som han var innan. Han håller mig inspärrad här, han slår mig, skriker åt mig, våldtar mig och super. Det är likadant varje kväll.
Jag saknar min familj och framför allt min lillasyster. De tror nog att jag är död, det var tre år sedan jag såg dem sist. Det enda jag vet är att jag inte är hemma i Ryssland längre. Jag vet inte hur långt det är hem, men oavsett om jag är på andra sidan jorden så ska jag en dag komma tillbaka och återförenas med min familj och mina kompisar. Som du säkert har märkt brukar jag leka med tanken att träffa mina nära igen, det håller min livsglädje uppe.
Jag har inte sovit en blund inatt. Den sista kunden (ett slemmigt alkokräk) piskade mina ben blodiga och en annan kund höll strypgrepp om min hals, som nu har ömma blåmärken.
Men jag har vant mig vid detta liv. Kunderna får göra vad de vill förutom att döda mig.
Du kan inte föreställa dig hur det känns. Jag brukar inte kunna sova för att jag alltid har ont någonstans. Smärtan är alltid värre efter än under kundernas besök. När de är här är jag oftast berusad eller drogad, dels för att slippa uppleva det nykter behöva komma ihåg allt som händer och dels för att han säger att jag är bättre då.
Jag hoppas att han har rätt. Det gör ju att hyran blir betald.
Förresten, i morse vrålade han åt mig, bakfull som vanligt, att det var mitt fel att vi ligger efter med hyran. Det betyder att jag är uppbokad ikväll.
Dagens torra macka blev jag inte särskilt mätt på men samtidigt är jag glad för det lilla jag får. Du kommer väl ihåg när jag klagade över maten och han satte hänglås på kylskåpet?
Jag är så glad som har dig. Du är den enda som jag riktigt kan prata med och jag vet att allt som jag berättar för dig stannar hos dig. Mörkret faller utanför mitt lilla fönster och om en halvtimme kommer första kunden av runt 20st ikväll. Alla är så äckliga. Jag vet inte vart jag är men jag vill hem till min familj och mina kompisar och leva det livet som vanliga 13-åriga tjejer gör. Jag önskar att du kunde hjälpa mig bort från detta helvete, för jag orkar inte mer.
Jag lovar att skriva imorgon, om jag lever vill säga.
Din Alice
Mitt humör är ungefär lika med vädret idag. Grått, kallt och nedstämt.
Som vanligt, med andra ord.
Mina ögon är rödgråtna och mitt liv känns meningslöst.
Ännu en dag i detta helvete går mot sitt slut i denna ruffiga lägenhet som stinker mögel och sprit. Jag längtar ut i fria luften, ut i den frihet som jag ser från mitt gallrade lilla fönster. Jag vill vara fri och lycklig som de människorna där ute som inte tvingas till någonting. Jag vill ha tillbaka den tiden som varit.
Fan vad jag ångrar att jag följde med honom. Jag borde ha lyssnat på mina föräldrar.
Han är inte alls den snälla och gulliga som han var innan. Han håller mig inspärrad här, han slår mig, skriker åt mig, våldtar mig och super. Det är likadant varje kväll.
Jag saknar min familj och framför allt min lillasyster. De tror nog att jag är död, det var tre år sedan jag såg dem sist. Det enda jag vet är att jag inte är hemma i Ryssland längre. Jag vet inte hur långt det är hem, men oavsett om jag är på andra sidan jorden så ska jag en dag komma tillbaka och återförenas med min familj och mina kompisar. Som du säkert har märkt brukar jag leka med tanken att träffa mina nära igen, det håller min livsglädje uppe.
Jag har inte sovit en blund inatt. Den sista kunden (ett slemmigt alkokräk) piskade mina ben blodiga och en annan kund höll strypgrepp om min hals, som nu har ömma blåmärken.
Men jag har vant mig vid detta liv. Kunderna får göra vad de vill förutom att döda mig.
Du kan inte föreställa dig hur det känns. Jag brukar inte kunna sova för att jag alltid har ont någonstans. Smärtan är alltid värre efter än under kundernas besök. När de är här är jag oftast berusad eller drogad, dels för att slippa uppleva det nykter behöva komma ihåg allt som händer och dels för att han säger att jag är bättre då.
Jag hoppas att han har rätt. Det gör ju att hyran blir betald.
Förresten, i morse vrålade han åt mig, bakfull som vanligt, att det var mitt fel att vi ligger efter med hyran. Det betyder att jag är uppbokad ikväll.
Dagens torra macka blev jag inte särskilt mätt på men samtidigt är jag glad för det lilla jag får. Du kommer väl ihåg när jag klagade över maten och han satte hänglås på kylskåpet?
Jag är så glad som har dig. Du är den enda som jag riktigt kan prata med och jag vet att allt som jag berättar för dig stannar hos dig. Mörkret faller utanför mitt lilla fönster och om en halvtimme kommer första kunden av runt 20st ikväll. Alla är så äckliga. Jag vet inte vart jag är men jag vill hem till min familj och mina kompisar och leva det livet som vanliga 13-åriga tjejer gör. Jag önskar att du kunde hjälpa mig bort från detta helvete, för jag orkar inte mer.
Jag lovar att skriva imorgon, om jag lever vill säga.
Din Alice
Kära dagbok
Käre dagbok!
Idag när jag slog upp ögonen efter en hemsk mardröm förstod jag själv att det inte va någon dröm, men jag önskade att det var det. Jag drömde om en tjej som hade blivit lurad utav sin halvbror, att hon skulle få följa med honom på en resa till Ryssland. När de sedan var framme i Ryssland efter en långresa stod det en man och väntade på dem vid flygplatsen. Mannen sa något på ryska som inte flickan förstod. Hennes halvbror sa till henne att följa med mannen. Han skulle föra dom till det lyxiga hotellet brodern hade talat om. När hon gav sig iväg med den såkallade mannen som skulle köra henne till hotellet körde de in på en smal väg till en ganska dyster gata där han visade henne vägen till ett rum. Sedan sa han på svenska att han nu ägde mig och att jag nu skulle bli en prostituerad min första kund skulle komma om ett par timmar.
Men jag visste ju själv nu att det inte var någon dröm utan att det var mitt liv det handlade om. Att dessa män fick göra var det ville med mig bara att dom såg till att jag var vid liv.
När jag satte mig upp på sängen tittade jag mig omkring och såg dom dystra gula väggarna som hade sprickor i sig. Borta i hörnet stod det en litet kylskåp som det knappt fanns någon mat i. Jag gick fram till kylen och tog fram en liten bit pizza som dom hade lämnat till mig för drygt två dar sen. När jag tog den första tuggan var det nästan som att jag ville få upp det igen, det var torrt och hade små gröna prickar på sig men jag va tvungen att hålla igen. När jag hade fått i mig den mögliga pizzabiten gick jag bort till spegeln och kollade på min spegelbild. Det var nästan så att jag blev rädd. Jag såg helt förstörd ut. Med lite puder lyckades jag täcka i alla fall dom värsta märkena i mitt ansikte som jag hade fått utav knivblad, smällar och andra föremål.
Nej nu måste jag gå. Det knackar på dörren och det är min första kund nu idag. Vi hörs ikväll.
Skrivet den 18 Maj 1998, klockan 10.00.
Idag när jag slog upp ögonen efter en hemsk mardröm förstod jag själv att det inte va någon dröm, men jag önskade att det var det. Jag drömde om en tjej som hade blivit lurad utav sin halvbror, att hon skulle få följa med honom på en resa till Ryssland. När de sedan var framme i Ryssland efter en långresa stod det en man och väntade på dem vid flygplatsen. Mannen sa något på ryska som inte flickan förstod. Hennes halvbror sa till henne att följa med mannen. Han skulle föra dom till det lyxiga hotellet brodern hade talat om. När hon gav sig iväg med den såkallade mannen som skulle köra henne till hotellet körde de in på en smal väg till en ganska dyster gata där han visade henne vägen till ett rum. Sedan sa han på svenska att han nu ägde mig och att jag nu skulle bli en prostituerad min första kund skulle komma om ett par timmar.
Men jag visste ju själv nu att det inte var någon dröm utan att det var mitt liv det handlade om. Att dessa män fick göra var det ville med mig bara att dom såg till att jag var vid liv.
När jag satte mig upp på sängen tittade jag mig omkring och såg dom dystra gula väggarna som hade sprickor i sig. Borta i hörnet stod det en litet kylskåp som det knappt fanns någon mat i. Jag gick fram till kylen och tog fram en liten bit pizza som dom hade lämnat till mig för drygt två dar sen. När jag tog den första tuggan var det nästan som att jag ville få upp det igen, det var torrt och hade små gröna prickar på sig men jag va tvungen att hålla igen. När jag hade fått i mig den mögliga pizzabiten gick jag bort till spegeln och kollade på min spegelbild. Det var nästan så att jag blev rädd. Jag såg helt förstörd ut. Med lite puder lyckades jag täcka i alla fall dom värsta märkena i mitt ansikte som jag hade fått utav knivblad, smällar och andra föremål.
Nej nu måste jag gå. Det knackar på dörren och det är min första kund nu idag. Vi hörs ikväll.
Skrivet den 18 Maj 1998, klockan 10.00.
Barnarbete
Varför arbetar barn? Är det för att dom är unga eller bara för att dom är skyldiga pengar. vad arbetar barnen med? Barnen arbetar med olika saker t.ex. i mattfabriker, i jordbruket, traficking och barnsoldat. Men vem vinner på barnarbete? Ingen i längden . Men vad kan man göra åt barnarbete? Bygga flera skolor. Det ska inte kosta pengar att få sjukvård man ska inte få sälja sina barn. HEMSKT! Fattar inte att det finns människor som utnyttjar barn så här.
Barnarbete
Dom sliter varje dag med mattor, fotbollar, kläder och som barnsoldater. Allt för att vi ska bli nöjda och för att vi ska få det vi vill. Om alla slutade köpa sånt som dom gör så skulle det ju inte behöva finnas några barnslavar. Barnen får jättelite pengar, nästan inget för allt det hårda arbete dom gör. Och i längden så vinner ju ingen, men nu på den korta tiden så vinner ju företagaren det då det är han som får alla pengar.
Jag tycker verkligen att man ska försöka få reda på vad saker är gjorda för någonstans så att man inte köper det. För det är fel med barnarbete. Varför gör inte dom i det landet nåt mer åt det? Det är ju förbjudet men ingen gör nåt? Jag förstår inte för det. Och varför gör inte presidenterna i andra länder något? Det är verkligen så här lågt världen har sjunkit.
/sofie 7a
Jag tycker verkligen att man ska försöka få reda på vad saker är gjorda för någonstans så att man inte köper det. För det är fel med barnarbete. Varför gör inte dom i det landet nåt mer åt det? Det är ju förbjudet men ingen gör nåt? Jag förstår inte för det. Och varför gör inte presidenterna i andra länder något? Det är verkligen så här lågt världen har sjunkit.
/sofie 7a
Barnarbete
Barnarbete
Barn arbetar för att dom tvingas. Jag tror inte det finns ett enda barn i världen som är barnarbetare och trivs med det. Det är fruktansvärt det dom går igenom. Det finns barnsoldater, dom tvingas döda, skuta ihjäl andra folk. Dom dödar till och med varandra. Barn bär runt på tunga vapen varje dag. Dom har inget val. Det finns också mattslavar, fotbollstillverkare och vissa sitter bara på gatan och putsar skor eller något liknande. Det är egentligen ingen som tjänar på barnarbete, inte i längden. Den första tiden är det bara arbetsgivarna som tjänar på det. Men i längden ger det ingenting. Ett fattigt land och ingen utbildning för barnen. Och det är väll ändå ingen som tjänar på det? Det är ingen som kan stoppa barnarbete över en dag, det tar tid. Men om alla gör lite så tror jag att vi kan bekämpa det. Man kan tillexempel sluta köpa saker som inte är rättvisemärkta.
Barn arbetar för att dom tvingas. Jag tror inte det finns ett enda barn i världen som är barnarbetare och trivs med det. Det är fruktansvärt det dom går igenom. Det finns barnsoldater, dom tvingas döda, skuta ihjäl andra folk. Dom dödar till och med varandra. Barn bär runt på tunga vapen varje dag. Dom har inget val. Det finns också mattslavar, fotbollstillverkare och vissa sitter bara på gatan och putsar skor eller något liknande. Det är egentligen ingen som tjänar på barnarbete, inte i längden. Den första tiden är det bara arbetsgivarna som tjänar på det. Men i längden ger det ingenting. Ett fattigt land och ingen utbildning för barnen. Och det är väll ändå ingen som tjänar på det? Det är ingen som kan stoppa barnarbete över en dag, det tar tid. Men om alla gör lite så tror jag att vi kan bekämpa det. Man kan tillexempel sluta köpa saker som inte är rättvisemärkta.
tisdag 7 april 2009
En dag i ett gatubarns liv
Ryggen värkte när jag vaknade. Min rygg var öm och den sved.
Jag reste mig sakta men orkade inte mer. Jag föll till marken.
Igår hade jag varit tvungen att anfalla ett läger men jag hade sprungit
iväg åt ett annat håll för att ta skydd.
Men de vuxna hade hunnit ifatt mig och senare på kvällen hade jag blivit piskad
och slagen. Mitt blod hade stelnat på ryggen och jag kände tårar falla ner för min kind.
Jag låg orörlig på det kalla betonggolvet. Det fanns inga fönster bara ett litet hål i
stenväggen. Min hals var igentäppt och svullen.
Jag kunde inte svälja utan att det gjorde ont. När jag låg på golvet med öronen tryckta
mot marken hörde jag steg som närmade sig, steg som lät hotfulla.
Dörren öppnades, mina ögon bländades av solen som sken in. Det tog en stund innan jag
vande mig och jag kollade med stora ögon på den storvuxna mannen som höll i ett gevär och en piska. Han såg på mig och pekade att jag skulle följa med ut. Mina händer hade stora röda märken från repen som skar mot mina handleder. Jag började sakta resa på mig och jag kände hur jag skakade. De få musklerna jag hade kvar fick jag anstränga mig för att kunna röra på.
Jag kände en knuff, en knuff som fick mig att ramla omkull. När jag kom ut såg jag barn som sakta blev misshandlade. Han tog mig i armen och förde mig till ett annat rum där ett barn satt på knä med förbundna ögon.
Den vuxna mannen gav mig geväret.
Jag kollade på honom. Han började skrika åt mig och den lilla killen som satt där på knä skrek av rädsla. Mannen skrek åt mig att döda honom.
Båda skrek och till slut blev det för mycket press och jag tryckte
på knappen.
Barnet föll till marken.
Evelina 7A
Jag reste mig sakta men orkade inte mer. Jag föll till marken.
Igår hade jag varit tvungen att anfalla ett läger men jag hade sprungit
iväg åt ett annat håll för att ta skydd.
Men de vuxna hade hunnit ifatt mig och senare på kvällen hade jag blivit piskad
och slagen. Mitt blod hade stelnat på ryggen och jag kände tårar falla ner för min kind.
Jag låg orörlig på det kalla betonggolvet. Det fanns inga fönster bara ett litet hål i
stenväggen. Min hals var igentäppt och svullen.
Jag kunde inte svälja utan att det gjorde ont. När jag låg på golvet med öronen tryckta
mot marken hörde jag steg som närmade sig, steg som lät hotfulla.
Dörren öppnades, mina ögon bländades av solen som sken in. Det tog en stund innan jag
vande mig och jag kollade med stora ögon på den storvuxna mannen som höll i ett gevär och en piska. Han såg på mig och pekade att jag skulle följa med ut. Mina händer hade stora röda märken från repen som skar mot mina handleder. Jag började sakta resa på mig och jag kände hur jag skakade. De få musklerna jag hade kvar fick jag anstränga mig för att kunna röra på.
Jag kände en knuff, en knuff som fick mig att ramla omkull. När jag kom ut såg jag barn som sakta blev misshandlade. Han tog mig i armen och förde mig till ett annat rum där ett barn satt på knä med förbundna ögon.
Den vuxna mannen gav mig geväret.
Jag kollade på honom. Han började skrika åt mig och den lilla killen som satt där på knä skrek av rädsla. Mannen skrek åt mig att döda honom.
Båda skrek och till slut blev det för mycket press och jag tryckte
på knappen.
Barnet föll till marken.
Evelina 7A
Gatubarn
Kära Dagbok.
Jag gick på gatan och var så hungrig så jag var tvungen att tigga pengar och mat i en affär.
Dom som jobbade i affären sa att jag skulle dra åt helvete men jag lyssnade inte på dom så dom ringde polisen. När polisen kom så sprang jag så fort jag kunde men polisen hann ifatt mig. Dom tog mig i armen och drog in mig i polisbilen och åkte till stationen när dom kom ditt sa dom att jag var en jävla ShitGris jag tog illa upp när dom sa det men jag försökte dra mig ifrån Polisens grep i min arm men det gick inte att komma ifrån dom.
Polisen gick ner med mig till ett litet rum med galler jag kom inte ut där ifrån men nu kom en av Poliserna ner till mig och sa att jag skulle vara där i en vecka för dom skulle leta efter mina föräldrar men då sa jag att det inte går jag vill inte vara med med mamma för hon är dum i huvudet sa jag till Polisen men han brydde sig inte så han upprepade att jag skulle vara här i en vecka. När det hade gått tre dagar så kom min mamma ner ditt och sa vad gör du jag har inte råd med att du sitter här och glor ungjävel sa hon till mig då sa jag genast gå här ifrån kärring hon tog nog lite illa upp men gick genast iväg där ifrån. Dagen efter släppte polisen ut mig ur fängelset jag blev genast mycket glad så det första jag gjorde var att springa till en soptunna och leta mat till kvällen bara för att jag nyss hade ätit på Polisstationen.
Men det fanns inget i soptunnan så jag sprang och letade i den andra som stod på andra sidan gatan. Jag kände mig ny inflyttad för jag har aldrig varit på denna sidan av stan. Men då kom Polisen igen och sa vänta jag glömde sega vill du till ett barnhem där Gatubarn kan sova och äta frågade han? Ja sa jag då och blev jätteglad.
Nu levde jag bra I-resten av mitt liv.
//jaeger
Jag gick på gatan och var så hungrig så jag var tvungen att tigga pengar och mat i en affär.
Dom som jobbade i affären sa att jag skulle dra åt helvete men jag lyssnade inte på dom så dom ringde polisen. När polisen kom så sprang jag så fort jag kunde men polisen hann ifatt mig. Dom tog mig i armen och drog in mig i polisbilen och åkte till stationen när dom kom ditt sa dom att jag var en jävla ShitGris jag tog illa upp när dom sa det men jag försökte dra mig ifrån Polisens grep i min arm men det gick inte att komma ifrån dom.
Polisen gick ner med mig till ett litet rum med galler jag kom inte ut där ifrån men nu kom en av Poliserna ner till mig och sa att jag skulle vara där i en vecka för dom skulle leta efter mina föräldrar men då sa jag att det inte går jag vill inte vara med med mamma för hon är dum i huvudet sa jag till Polisen men han brydde sig inte så han upprepade att jag skulle vara här i en vecka. När det hade gått tre dagar så kom min mamma ner ditt och sa vad gör du jag har inte råd med att du sitter här och glor ungjävel sa hon till mig då sa jag genast gå här ifrån kärring hon tog nog lite illa upp men gick genast iväg där ifrån. Dagen efter släppte polisen ut mig ur fängelset jag blev genast mycket glad så det första jag gjorde var att springa till en soptunna och leta mat till kvällen bara för att jag nyss hade ätit på Polisstationen.
Men det fanns inget i soptunnan så jag sprang och letade i den andra som stod på andra sidan gatan. Jag kände mig ny inflyttad för jag har aldrig varit på denna sidan av stan. Men då kom Polisen igen och sa vänta jag glömde sega vill du till ett barnhem där Gatubarn kan sova och äta frågade han? Ja sa jag då och blev jätteglad.
Nu levde jag bra I-resten av mitt liv.
//jaeger
Dagbok
Kära dagbok
6 juli. Fick denna bok av min mamma idag. Det ska bli min dagbok, här ska jag skriva ner mitt liv. Jag bor i ett litet hus i Sydafrika, med min lillebror och mamma. Vi är ganska fattiga men mamma har ett jobb så vi har tillräckligt med mat för att bli mätta varje dag. Idag har jag jobbat på gatan. Det ligger många barn längs gatan som tigger för att överleva. Jag tycker dom är smutsiga äckliga. Mitt jobb idag var att sälja majs och ris. Det tjänade vi lite på. Men jag går bara dit om jag måste.
7 juli. Idag kom det fram ett smutsigt stinkande gatubarn till mig, han tiggde mat. Jag gick förbi honom. Han stank.
9 juli. Först var jag i skolan, sen när jag kom hem hittade jag mamma gråtandes. När jag frågade henne vad som hänt, då skakade hon bara på huvudet. Jag hatar att se henne ledsen.
10 juli. Idag kom inte mamma hem efter jobbet. Jag vet inte var hon är. Hon har alltid varit i tid. Så jag och min bror har varit utan mat nästan hela dagen.
14 juli. Poliserna tog vårat hus idag. Vi flydde med allt vi kunde bära. Jag bar min bror hela dagen. Hon är bara 5 år och har inte så mycket krafter till att gå själv. Jag som är 15 får ta ansvaret och bära honom. Vi skulle försöka ta oss till min mormor några städer bort. Men vi räknade med att det skulle ta tid. Jag gick och gick tills det började skymma. Vi stannade vid en buske och nu sitter vi här, hungriga och slita. Och har ingen aning om var vi är.
15 juli. Idag när jag vaknade hade jag flugor runt mig. Jag kände mig äcklig och smutsig. Hela dagen har vi letat mat.
17 juli. Jag lyckades att få tag på lite mat och en stor soptunna vi kunnat sova i några nätter. Det är inte så trevligt men vi har inget val. Nu blir vi smalare och smalare för varje dag. Jag känner mig mer och mer som ett gatubarn.
18 juli. Inatt hände något hemskt. Några män i 30 års ålder kom fram och drog upp mig när jag sov. Jag skrek och bad dom släppa ner mig, men dom bara skrattade. Min lillebror förstod att dom inte sätt honom och gömde sig snabbt. Dom var 3 stycken. Dom tog på mig och drog i mina kläder. Jag skrek och försökte ta mig loss. Dom tryckte ner mig mot marken och slog till mig i ansiktet. Dom sa åt mig att hålla tyst och lyda. Sen fick jag ett slag mot huvudet. Efter det minns jag inget. Så fort det blev ljust haltade jag mig tillbaka till platsen där min bror låg. Men han låg inte kvar. Allt som var kvar var min bok och penna.
18 juli. Jag vill inte leva längre. Min mage gör ont. Jag har infekterade sår över hela kroppen. Jag är hungrig, trött och ensam. Jag har förlorat min bror och Mamma. Ligger ensam på gatan utan val. Är det här mitt liv vill jag inte leva det längre.
19 juli. Idag sålde jag mig själv. Jag fick mat och en plats att sova på för natten. Min kropp gör ont. Imorgon ska jag gå vidare.
23 juli. Jag hittade en gammal rycksäck på gatan, jag har det på ryggen hela dagen. Där har jag boken och pennan. Och annat jag samlat på mig, en trasa och 14 shilling. Mina sår har börjat läka och jag börjar få krafter igen. Jag har hittat en ny sovplats. En gammal traktor som ingen använder. Det är lite skydd mot djur och fara i alla fall. Jag försöker inte tänka på vad som hänt utan vad jag kan göra för att klara det här hemska livet på gatan.
26 juli. Jag har sålt mig själv. Det var hemskt. Men jag var desperat efter pengar. Jag har lyckats ta mig en bit på vägen mot min mormor.
27 juli. Jag är så sliten, mår så dåligt. Allt jag vill ha är trygghet och mat. Men det är nu jag måste vara stark och inte ge upp. Måste komma fram.6 augusti. Nu har det gått en månad sen jag fick min bok av mamma. Allt jag vill är att vara där. Skulle göra vad som helst för att få träffa min bror och mamma igen. Tänk allt jag sa. Allt jag ignorerade och fösökte låtsas som att jag inte såg. Nu ligger jag här själv på gatan smutsig och äcklig. Ingen vill se eller veta av mig. Jag är sliten och ensam. Jag orkar inte mer.
6 juli. Fick denna bok av min mamma idag. Det ska bli min dagbok, här ska jag skriva ner mitt liv. Jag bor i ett litet hus i Sydafrika, med min lillebror och mamma. Vi är ganska fattiga men mamma har ett jobb så vi har tillräckligt med mat för att bli mätta varje dag. Idag har jag jobbat på gatan. Det ligger många barn längs gatan som tigger för att överleva. Jag tycker dom är smutsiga äckliga. Mitt jobb idag var att sälja majs och ris. Det tjänade vi lite på. Men jag går bara dit om jag måste.
7 juli. Idag kom det fram ett smutsigt stinkande gatubarn till mig, han tiggde mat. Jag gick förbi honom. Han stank.
9 juli. Först var jag i skolan, sen när jag kom hem hittade jag mamma gråtandes. När jag frågade henne vad som hänt, då skakade hon bara på huvudet. Jag hatar att se henne ledsen.
10 juli. Idag kom inte mamma hem efter jobbet. Jag vet inte var hon är. Hon har alltid varit i tid. Så jag och min bror har varit utan mat nästan hela dagen.
14 juli. Poliserna tog vårat hus idag. Vi flydde med allt vi kunde bära. Jag bar min bror hela dagen. Hon är bara 5 år och har inte så mycket krafter till att gå själv. Jag som är 15 får ta ansvaret och bära honom. Vi skulle försöka ta oss till min mormor några städer bort. Men vi räknade med att det skulle ta tid. Jag gick och gick tills det började skymma. Vi stannade vid en buske och nu sitter vi här, hungriga och slita. Och har ingen aning om var vi är.
15 juli. Idag när jag vaknade hade jag flugor runt mig. Jag kände mig äcklig och smutsig. Hela dagen har vi letat mat.
17 juli. Jag lyckades att få tag på lite mat och en stor soptunna vi kunnat sova i några nätter. Det är inte så trevligt men vi har inget val. Nu blir vi smalare och smalare för varje dag. Jag känner mig mer och mer som ett gatubarn.
18 juli. Inatt hände något hemskt. Några män i 30 års ålder kom fram och drog upp mig när jag sov. Jag skrek och bad dom släppa ner mig, men dom bara skrattade. Min lillebror förstod att dom inte sätt honom och gömde sig snabbt. Dom var 3 stycken. Dom tog på mig och drog i mina kläder. Jag skrek och försökte ta mig loss. Dom tryckte ner mig mot marken och slog till mig i ansiktet. Dom sa åt mig att hålla tyst och lyda. Sen fick jag ett slag mot huvudet. Efter det minns jag inget. Så fort det blev ljust haltade jag mig tillbaka till platsen där min bror låg. Men han låg inte kvar. Allt som var kvar var min bok och penna.
18 juli. Jag vill inte leva längre. Min mage gör ont. Jag har infekterade sår över hela kroppen. Jag är hungrig, trött och ensam. Jag har förlorat min bror och Mamma. Ligger ensam på gatan utan val. Är det här mitt liv vill jag inte leva det längre.
19 juli. Idag sålde jag mig själv. Jag fick mat och en plats att sova på för natten. Min kropp gör ont. Imorgon ska jag gå vidare.
23 juli. Jag hittade en gammal rycksäck på gatan, jag har det på ryggen hela dagen. Där har jag boken och pennan. Och annat jag samlat på mig, en trasa och 14 shilling. Mina sår har börjat läka och jag börjar få krafter igen. Jag har hittat en ny sovplats. En gammal traktor som ingen använder. Det är lite skydd mot djur och fara i alla fall. Jag försöker inte tänka på vad som hänt utan vad jag kan göra för att klara det här hemska livet på gatan.
26 juli. Jag har sålt mig själv. Det var hemskt. Men jag var desperat efter pengar. Jag har lyckats ta mig en bit på vägen mot min mormor.
27 juli. Jag är så sliten, mår så dåligt. Allt jag vill ha är trygghet och mat. Men det är nu jag måste vara stark och inte ge upp. Måste komma fram.6 augusti. Nu har det gått en månad sen jag fick min bok av mamma. Allt jag vill är att vara där. Skulle göra vad som helst för att få träffa min bror och mamma igen. Tänk allt jag sa. Allt jag ignorerade och fösökte låtsas som att jag inte såg. Nu ligger jag här själv på gatan smutsig och äcklig. Ingen vill se eller veta av mig. Jag är sliten och ensam. Jag orkar inte mer.
Dagbok över en dag.
Dag bok
Kära dagbok. Idag har jag haft ännu en helvetes dag. Allt började med att han väckte mig vid 4 tiden på morgonen. Jag vet ingenting om honom. Bara att han köpte mig för ungefär 2 månader sen. Han drog in mig i ett litet rum, där inne väntade min kund. Kunden luktade svett och sprit. Det känns alltid lika hemskt att komma in i det rummet. Man vet aldrig vem som sitter där.
Den långa, knubbiga mannen som satt där inne, våldtog mig och misshandlade mig. Efter det fick jag gå tillbaka till mitt lilla och smutsig rum. Jag bara la mig på den hårda sängen och började gråta. Jag tog som vanligt fram min flaska med sprit, drack några klunkar och försökte glömma allt. Detta var bara början på min dag. Jag låg inne på mitt rum sen i flera timmar. Dom flesta kunderna kommer inte fören framåt kvällen och natten.
Vid 5 tiden kom maten in på rummet. Idag var det rester från gårdagens köttgryta. Det såg hemst ut. Och det luktade inte så gott heller. Men det är bara att tugga och svälja för här vet man aldrig när man får mat nästa gång.
Det är hemskt att vara här. Hela tiden hör jag folk som skriker högt. Jag hade helst velat vara hemma nu. Jag är ju bara 19 år. Den dära hemska killen lovade mig ett modelljobb här i Italien. Men han ljög för mig, han sålde mig till en lång, smal, svarthårig man i 40 års åldern. Så just nu vill jag bara åka hem till mamma och pappa.
Men jag vet inte hur länge jag får stanna i det här fängelset. Mamma och pappa tror att jag har det bra. Jag har inte pratat med dom sen jag åkte hemmifrån. Jag hoppas bara just nu att polisen hittar oss snart så att jag kan få åka hem. Jag vill inte vara kvar här längre. Jag kan inte skriva mer nu. Snart börjar alla äkliga kunder komma.
Hejdå min kära dagbok.
Kära dagbok. Idag har jag haft ännu en helvetes dag. Allt började med att han väckte mig vid 4 tiden på morgonen. Jag vet ingenting om honom. Bara att han köpte mig för ungefär 2 månader sen. Han drog in mig i ett litet rum, där inne väntade min kund. Kunden luktade svett och sprit. Det känns alltid lika hemskt att komma in i det rummet. Man vet aldrig vem som sitter där.
Den långa, knubbiga mannen som satt där inne, våldtog mig och misshandlade mig. Efter det fick jag gå tillbaka till mitt lilla och smutsig rum. Jag bara la mig på den hårda sängen och började gråta. Jag tog som vanligt fram min flaska med sprit, drack några klunkar och försökte glömma allt. Detta var bara början på min dag. Jag låg inne på mitt rum sen i flera timmar. Dom flesta kunderna kommer inte fören framåt kvällen och natten.
Vid 5 tiden kom maten in på rummet. Idag var det rester från gårdagens köttgryta. Det såg hemst ut. Och det luktade inte så gott heller. Men det är bara att tugga och svälja för här vet man aldrig när man får mat nästa gång.
Det är hemskt att vara här. Hela tiden hör jag folk som skriker högt. Jag hade helst velat vara hemma nu. Jag är ju bara 19 år. Den dära hemska killen lovade mig ett modelljobb här i Italien. Men han ljög för mig, han sålde mig till en lång, smal, svarthårig man i 40 års åldern. Så just nu vill jag bara åka hem till mamma och pappa.
Men jag vet inte hur länge jag får stanna i det här fängelset. Mamma och pappa tror att jag har det bra. Jag har inte pratat med dom sen jag åkte hemmifrån. Jag hoppas bara just nu att polisen hittar oss snart så att jag kan få åka hem. Jag vill inte vara kvar här längre. Jag kan inte skriva mer nu. Snart börjar alla äkliga kunder komma.
Hejdå min kära dagbok.
Dagbok
Kära dagbok..
Jag har precis haft mitt första besök för dagen. En stor och kraftig man i ungefär 40års åldern. Skallig var han och stank svett. Han var hårdhänt och slog mig i ansiktet när jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Jag tänkte absolut inte vara svag och sammarbeta så jag var honom inte till viljes. Äcklad och förtvivlad för att det inte var något jag kunde göra, låg jag stilla och lät honom göra sitt. När han tyckte sig vara nöjd började han ta på sig sina kläder. Då reste jag mig från sängen och sprang in på toaletten. Låste om mig innan jag böjde mig ner över toalettstolen och kräktes. En sådan äcklad känsla har jag fått flera gånger varje dag den här veckan. När jag sedan ställde mig upp och fick se mitt ansikte i den smutsiga speglen som hänger på den gröna kakelväggen fick jag nästan en chock. Det var helt förstört. Jag blev ännu mer äcklad. Ställde mig i duschen och försökte skölja bort känslan. Men den stannade kvar. Kröp som en parasit under skinnet på mig. Inte förens när jag kom ut ur duschen kom jag på att jag glömt ta av mig underkläderna innan jag gick in i duschen.
När jag kom ut från toaletten plockade jag fram nya torra underkläder ur min resväska. Resväskan som jag trodde jag packade för att jag skulle flytta utomlands med min pojkvän. Men istället hamnade jag någon annanstans. Var jag nu hamnade. Jag hoppas han fick bra betalt så som jag har det.
Jag klädde på mig dom torra underkläderna. Jag slängde mig på den obäddade sängen. Tryckte ner näsan i madrassen. Den luktade gammalt och unket lixom resten av lägenheten. La huvudet på en av dom rosa kuddarna som fanns i sängen. Tänkte på veckan jag varit inlåst här. Vad jag ville allra helst just nu var att få gå ut. Ta frisk luft och kanske gå en promenad i det sköna vårvädret. Känna att man kan göra vad man vill. Ingen som kan säga vad du ska göra eller inte göra. Ingen som slår dig. Få leva ett normalt liv.. Mina ögon fylldes av tårar. Hur hade allt blivit så fel?
Jag somnade och vaknade en timme senare av att jag hörde 3 bankande på dörren. Jag satte mig upp. Tryckte mig intill väggen. Sedan hörde jag nycklen sättas i dörren och sakta vridas om. In kommer han den långa mannen med svarthår som ser så hotfull ut, mannen min pojkvän lämnat mig med innan han försvann på stationen i Paris.
Jag tryckte mig ännu mer mot väggen. Men han gick rakt emot mig tog tag ett hårt grepp om min arm och drog ut mig på golvet. Jag gav ifrån mig ett skrik.
Han släppte min arm och höjde näven istället till ett slag som träffade min käke. Slaget värkte. Jag låg stilla och tyst på golvet. Efter det gick han. Han slängde bara en påse på golvet innan han gick. Han slog igen ytterdörren med en smäll och låste sedan.
Jag öppnade påsen. Inuti låg några hamburgare från Mc donalds. Lön för dagen tänkte jag och började sakta äta en av hamburgarna.
När skymmningen började falla kom nästa besök. Det var en ung man den här gången. Han kanske var runt 26 år. Han klev in i sovrummet med ett leende på läpparna.
Jag som redan låg på sängen blundade och drömde mig bort. Ville inte tänka på mannen som nyss gått in genom dörren till "mitt" sovrum. Ville inte tänka på vad han skulle göra med mig. Han började dra i mina kläder. Jag låg helt stilla. Rörde inte en min. Sekund blev till minut, minut blev till timme.
När han var färdig gick även han direkt. Som alltid när jag hörde dörren gå i lås sprang jag till toaletten och kräktes. När jag sedan såg mitt ansikte i den smutsiga speglen igen blev jag genast ännu mer äcklad. Mitt ansikte skiftade i blått och lila. Inte konstigt efter alla hårda slag jag fått ta på bara en vecka. Jag ville få bort den krypande känslan under huden som börjat komma igen. Men det var ingen idé att försöka ens. För den känslan skulle vara kvar hela kvällen. Den här mannen var inte den sista. Utan bara den första av ett antal...
Jag har precis haft mitt första besök för dagen. En stor och kraftig man i ungefär 40års åldern. Skallig var han och stank svett. Han var hårdhänt och slog mig i ansiktet när jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Jag tänkte absolut inte vara svag och sammarbeta så jag var honom inte till viljes. Äcklad och förtvivlad för att det inte var något jag kunde göra, låg jag stilla och lät honom göra sitt. När han tyckte sig vara nöjd började han ta på sig sina kläder. Då reste jag mig från sängen och sprang in på toaletten. Låste om mig innan jag böjde mig ner över toalettstolen och kräktes. En sådan äcklad känsla har jag fått flera gånger varje dag den här veckan. När jag sedan ställde mig upp och fick se mitt ansikte i den smutsiga speglen som hänger på den gröna kakelväggen fick jag nästan en chock. Det var helt förstört. Jag blev ännu mer äcklad. Ställde mig i duschen och försökte skölja bort känslan. Men den stannade kvar. Kröp som en parasit under skinnet på mig. Inte förens när jag kom ut ur duschen kom jag på att jag glömt ta av mig underkläderna innan jag gick in i duschen.
När jag kom ut från toaletten plockade jag fram nya torra underkläder ur min resväska. Resväskan som jag trodde jag packade för att jag skulle flytta utomlands med min pojkvän. Men istället hamnade jag någon annanstans. Var jag nu hamnade. Jag hoppas han fick bra betalt så som jag har det.
Jag klädde på mig dom torra underkläderna. Jag slängde mig på den obäddade sängen. Tryckte ner näsan i madrassen. Den luktade gammalt och unket lixom resten av lägenheten. La huvudet på en av dom rosa kuddarna som fanns i sängen. Tänkte på veckan jag varit inlåst här. Vad jag ville allra helst just nu var att få gå ut. Ta frisk luft och kanske gå en promenad i det sköna vårvädret. Känna att man kan göra vad man vill. Ingen som kan säga vad du ska göra eller inte göra. Ingen som slår dig. Få leva ett normalt liv.. Mina ögon fylldes av tårar. Hur hade allt blivit så fel?
Jag somnade och vaknade en timme senare av att jag hörde 3 bankande på dörren. Jag satte mig upp. Tryckte mig intill väggen. Sedan hörde jag nycklen sättas i dörren och sakta vridas om. In kommer han den långa mannen med svarthår som ser så hotfull ut, mannen min pojkvän lämnat mig med innan han försvann på stationen i Paris.
Jag tryckte mig ännu mer mot väggen. Men han gick rakt emot mig tog tag ett hårt grepp om min arm och drog ut mig på golvet. Jag gav ifrån mig ett skrik.
Han släppte min arm och höjde näven istället till ett slag som träffade min käke. Slaget värkte. Jag låg stilla och tyst på golvet. Efter det gick han. Han slängde bara en påse på golvet innan han gick. Han slog igen ytterdörren med en smäll och låste sedan.
Jag öppnade påsen. Inuti låg några hamburgare från Mc donalds. Lön för dagen tänkte jag och började sakta äta en av hamburgarna.
När skymmningen började falla kom nästa besök. Det var en ung man den här gången. Han kanske var runt 26 år. Han klev in i sovrummet med ett leende på läpparna.
Jag som redan låg på sängen blundade och drömde mig bort. Ville inte tänka på mannen som nyss gått in genom dörren till "mitt" sovrum. Ville inte tänka på vad han skulle göra med mig. Han började dra i mina kläder. Jag låg helt stilla. Rörde inte en min. Sekund blev till minut, minut blev till timme.
När han var färdig gick även han direkt. Som alltid när jag hörde dörren gå i lås sprang jag till toaletten och kräktes. När jag sedan såg mitt ansikte i den smutsiga speglen igen blev jag genast ännu mer äcklad. Mitt ansikte skiftade i blått och lila. Inte konstigt efter alla hårda slag jag fått ta på bara en vecka. Jag ville få bort den krypande känslan under huden som börjat komma igen. Men det var ingen idé att försöka ens. För den känslan skulle vara kvar hela kvällen. Den här mannen var inte den sista. Utan bara den första av ett antal...
Dagboken
Kära dagbok, vaknade i helvetet, som vanligt. Den lyckliga drömmen tog slut. Dags att komma tillbaka till verkligheten. Den hårda äckliga sängen, de fula grå golvet som börjat tappa sin färg. En liten strimma solljus har trängt in genom fönstret. Dörren flyger upp med en smäll. In kommer en man med grå brunt hår. Han säger något på ryska och kastar till mig en flaska. Jag tror han menar att första kunden kommer snart. Det brukar vara vid den här tiden, och alkohol ja. Det räcker inte ens till att dränka alla oförglömliga minnen.
Mannen står kvar och kollar bestämt på mig. Han säger något mer. Jag sitter helt orörlig. Plötsligt flyger han på mig. Jag känner en knuten näve hårt mot min kind. Hans grep runt min arm värker. Tårar rinner ner för min kind och faller sakta men hejdlöst mot hans hand. Grepen lättar och han försvinner ut ur rummet. Jag sitter kvar på sängen. Kinden värker. Tänker inte tvätta mig. Nästa person som kommer in i det här rummet ska få sen den nakna sanning han köper. En brusten själ och drömmar bara ett sten kast bort.
Tystnaden bryts av två mäns röster. Jag står vid fönstret i hopp om att någon utanför reagera. Sakta och tyst glider dörren upp. Hör steg som riktas mot mig. Känner en kall hand på min axel. Handen dras över mitt blonda hår och landar på ryggen. Klumpen i magen växer. Ljudet av en knapp som öppnas får allt att brista. Tårar.
Ligger ensam på sängen. Fågel kvittret utanför ekar i mitt huvud. Känner mig så tom. Magen skriker efter mat. Jag drar handen över magen upp mot bröstkorgen. Stelnar till. Revbenen. De känns som om de skulle kunna gå av när som helst.
Plötsligt står den där mannen i rummet igen. Han med grå brunt hår och mustasch. Han räcker fram en brödbulle.
- Du vet att du står i skuld till mig nu va? Säger han med armarna i kors.
Jag har varit schysst mot dig, och så gör du så här.
Jag vet klart och tydligt att han inte menar maten. Jag vet precis vad han menar. Kunderna ska inte se tårar. De ska se lyckliga glada ansikten.
Slag och svordomar är vad man får ta emot om man inte gör vad man blir till sagd. Men som om de hjälper. De känns ändå ingenting emot vad de gör att utnyttjas sexuellt, varje dag, mot sin vilja. Men jag vill inte bli lika känslo kall som dom. Jag vill bara sparka dom i skrevet och trycka upp sanningen i ansiktet på dom. För dom verkar inte förstå vad som är rätt och fel.
Varje dag, olika män, samma tider. Men ingen ut av dom verkar känna någon skuld. För jävligt. Hur kan dom gå är ifrån utan att känna efter. Var det här verkligen rätt? De kanske dom gör. Vad vet jag. Men de fortsätter komma tillbaka. Och nya kommer hela tiden. De verkar aldrig ta slut. De äcklig människor som tror att de kan göra vad de vill med en annan människa, de tar aldrig slut, Istället bli dom bara fler och fler. Tro mig, jag vet. Olika män. Samma män hinner väl aldrig komma tillbaka eftersom man flyttas till andra ställen. Men jag vet att de kommer igen. De får aldrig nog.
Jag glömmer bort att äta, tynar snart bort. Alkoholen eller drogerna är de som mättar min hunger efter mat, famlijen, kompisar, att komma hem helt enkelt. Orkar inte tänka på vad jag går igenom varje dag.
Tänk att drömma samma mardröm om och om igen.
Den tar aldrig slut.
Skillnaden är att vi lever den där drömmen.
Ingen vet var vi finns.
Mannen står kvar och kollar bestämt på mig. Han säger något mer. Jag sitter helt orörlig. Plötsligt flyger han på mig. Jag känner en knuten näve hårt mot min kind. Hans grep runt min arm värker. Tårar rinner ner för min kind och faller sakta men hejdlöst mot hans hand. Grepen lättar och han försvinner ut ur rummet. Jag sitter kvar på sängen. Kinden värker. Tänker inte tvätta mig. Nästa person som kommer in i det här rummet ska få sen den nakna sanning han köper. En brusten själ och drömmar bara ett sten kast bort.
Tystnaden bryts av två mäns röster. Jag står vid fönstret i hopp om att någon utanför reagera. Sakta och tyst glider dörren upp. Hör steg som riktas mot mig. Känner en kall hand på min axel. Handen dras över mitt blonda hår och landar på ryggen. Klumpen i magen växer. Ljudet av en knapp som öppnas får allt att brista. Tårar.
Ligger ensam på sängen. Fågel kvittret utanför ekar i mitt huvud. Känner mig så tom. Magen skriker efter mat. Jag drar handen över magen upp mot bröstkorgen. Stelnar till. Revbenen. De känns som om de skulle kunna gå av när som helst.
Plötsligt står den där mannen i rummet igen. Han med grå brunt hår och mustasch. Han räcker fram en brödbulle.
- Du vet att du står i skuld till mig nu va? Säger han med armarna i kors.
Jag har varit schysst mot dig, och så gör du så här.
Jag vet klart och tydligt att han inte menar maten. Jag vet precis vad han menar. Kunderna ska inte se tårar. De ska se lyckliga glada ansikten.
Slag och svordomar är vad man får ta emot om man inte gör vad man blir till sagd. Men som om de hjälper. De känns ändå ingenting emot vad de gör att utnyttjas sexuellt, varje dag, mot sin vilja. Men jag vill inte bli lika känslo kall som dom. Jag vill bara sparka dom i skrevet och trycka upp sanningen i ansiktet på dom. För dom verkar inte förstå vad som är rätt och fel.
Varje dag, olika män, samma tider. Men ingen ut av dom verkar känna någon skuld. För jävligt. Hur kan dom gå är ifrån utan att känna efter. Var det här verkligen rätt? De kanske dom gör. Vad vet jag. Men de fortsätter komma tillbaka. Och nya kommer hela tiden. De verkar aldrig ta slut. De äcklig människor som tror att de kan göra vad de vill med en annan människa, de tar aldrig slut, Istället bli dom bara fler och fler. Tro mig, jag vet. Olika män. Samma män hinner väl aldrig komma tillbaka eftersom man flyttas till andra ställen. Men jag vet att de kommer igen. De får aldrig nog.
Jag glömmer bort att äta, tynar snart bort. Alkoholen eller drogerna är de som mättar min hunger efter mat, famlijen, kompisar, att komma hem helt enkelt. Orkar inte tänka på vad jag går igenom varje dag.
Tänk att drömma samma mardröm om och om igen.
Den tar aldrig slut.
Skillnaden är att vi lever den där drömmen.
Ingen vet var vi finns.
Kära dagbok
Kära Dagbok
Denna dag har jag varit ute för en riktigt illa misshandel.
Så här började det: Jag gick från min kompis. När jag kom till slutet
av kvarteret där han bor så började någon mystisk gubbe följa efter mig.
Jag började gå snabbare och snabbare men den mystiska gubben bara följde efter mig. Jag kände lukten av rök som närmade mig. När jag svängde till höger upp mot Kaptensgatan flög en annan människa över mig. Jag kunde inte se hur hon eller han såg ut. Han var bara mörkklädd. Han slog mig med ett järnrör i magen och på ryggen och ungefär två gånger i ansiktet. Minns inte så mycket av slagen. Jag minns att den andra gubben som var bakom mig kom med ett basebollträ och bankade mig i huvudet så jag svimmade av. Nu ligger jag på sjukhuset och är blåslagen över hela kroppen.
Idag har jag inte ätit mer än en skinksmörgås och druckit ett glas mjölk.
Jag kollade mig i spegeln och mitt ansikte såg inte det finaste ut. Jag hade blåtiror på båda ögonen och skrapsår här och där.
Mitt näsben var brutet också. Jag har ingen lukt men läkarna sa att den kommer
tillbaka efter ett tag. Jag är väldigt yr och känns som jag måste spy för det hade jag gjort hela natten ungefär. Nu har jag inte så mycket mer och skriva om.
Hejdå!
Denna dag har jag varit ute för en riktigt illa misshandel.
Så här började det: Jag gick från min kompis. När jag kom till slutet
av kvarteret där han bor så började någon mystisk gubbe följa efter mig.
Jag började gå snabbare och snabbare men den mystiska gubben bara följde efter mig. Jag kände lukten av rök som närmade mig. När jag svängde till höger upp mot Kaptensgatan flög en annan människa över mig. Jag kunde inte se hur hon eller han såg ut. Han var bara mörkklädd. Han slog mig med ett järnrör i magen och på ryggen och ungefär två gånger i ansiktet. Minns inte så mycket av slagen. Jag minns att den andra gubben som var bakom mig kom med ett basebollträ och bankade mig i huvudet så jag svimmade av. Nu ligger jag på sjukhuset och är blåslagen över hela kroppen.
Idag har jag inte ätit mer än en skinksmörgås och druckit ett glas mjölk.
Jag kollade mig i spegeln och mitt ansikte såg inte det finaste ut. Jag hade blåtiror på båda ögonen och skrapsår här och där.
Mitt näsben var brutet också. Jag har ingen lukt men läkarna sa att den kommer
tillbaka efter ett tag. Jag är väldigt yr och känns som jag måste spy för det hade jag gjort hela natten ungefär. Nu har jag inte så mycket mer och skriva om.
Hejdå!
måndag 6 april 2009
önskar att du kunde sluta, vill inte mer.
du förstår inte hur jag mår, jag orkar inte mer.
snälla mamma sluta drick, jag vill inte vara hemma.
jag älskar dig, men kan du inte förstå?
jag klarar inte detta mer, snälla mamma.
du säger att du mår piss, men jag då?
hur mår jag?
jag känner mej så ensam, så bortglömd.
jag klarar inte se dig så här mer.
jag älskar dig, men jag orkar inte mer.
du förstår inte hur jag mår, jag orkar inte mer.
snälla mamma sluta drick, jag vill inte vara hemma.
jag älskar dig, men kan du inte förstå?
jag klarar inte detta mer, snälla mamma.
du säger att du mår piss, men jag då?
hur mår jag?
jag känner mej så ensam, så bortglömd.
jag klarar inte se dig så här mer.
jag älskar dig, men jag orkar inte mer.
söndag 5 april 2009
Dagboken
Måndag
Jag vaknade tidigt på morgonen av min chefs höga skrik. Han skrek att jag var tvungen att börja göra fotbollar nu. Jag skyndade mig upp från golvet för annars skulle jag få stryk. Jag får ingen frukost. Nu skulle jag börja arbeta. Jag jobbar från klockan 7-17 sen får jag köpa ett äpple till middag, sen får jag jobba till kl 23. Sen får jag sova.
Tisdag
Nästa dag börjar dagen precis som dagen innan av chefens äckliga skrik. Han sparkade mig i ryggen och skrek ännu mer. Idag fick jag mat. Om man kan kalla det mat alltså, det smakade ruttet. Nu får jag inte skriva mer dagbok för min chef kom på mig.
Hej då
Jag vaknade tidigt på morgonen av min chefs höga skrik. Han skrek att jag var tvungen att börja göra fotbollar nu. Jag skyndade mig upp från golvet för annars skulle jag få stryk. Jag får ingen frukost. Nu skulle jag börja arbeta. Jag jobbar från klockan 7-17 sen får jag köpa ett äpple till middag, sen får jag jobba till kl 23. Sen får jag sova.
Tisdag
Nästa dag börjar dagen precis som dagen innan av chefens äckliga skrik. Han sparkade mig i ryggen och skrek ännu mer. Idag fick jag mat. Om man kan kalla det mat alltså, det smakade ruttet. Nu får jag inte skriva mer dagbok för min chef kom på mig.
Hej då
Livet som ett gatubarn
Jag vaknar av en kall vind mot min kind. Ännu en dag av längtan, längtan efter en familj, ett hem och värmen av en mamma och en pappa som kramar om mig.
Men nu ligger jag här, här på den stenhårda, kalla gatan. Solen har inte ens gått upp än. Jag väntar och väntar på att det ska bli varmare och försöker somna om. Men det går inte, bilar börjar susa förbi och det blir dags att gå upp. Gå upp och leva detta hemska liv.
Det är inget liv! Det är inte det livet jag är värd att leva. Men jag måste försöka överleva. Det är det mitt liv går ut på.
Solen har gått upp nu. Jag försöker glömma alla tankar och tänka på hur jag ska överleva en dag till. Livet som ett gatubarn är inte lätt: Droger för att hålla sig varm, sopor för att bli mätt. Vad är det för liv?
Jag börjar gå, gå längs vägen för att försöka hitta något som jag kan äta, något mer jag kan ta på mig. Jag har bara en säck som sticks på min kropp, jag får utslag på kroppen av den skitiga säcken. Men vad ska jag göra? Jag har inga kläder, inga pengar.
Jag har gått i timmar, men bara hittat ett äppel som var halvätet. Jag tuggar i mig äpplet och går vidare. Timme efter timme går jag och för varje timme blir jag bara mer och mer utmattad.
Jag kommer till en stad senare på kvällen. Det är mörkt och kallt, jag vet inte vart jag ska sova. Jag är hungrig, men jag har inget att äta, jag fryser men jag har bara säcken på mig. Och den kliar och sticks, mina utslag blir bara värre och värre.
Jag ser en man. Jag går fram till honom och frågar om jag får lite pengar till min mat ikväll, men han kollar inte ens på mig utan går bara vidare som om jag inte fanns. Vi är också människor! Men dom bryr sig inte om oss.
Jag fortsätter leta. Efter en lång stund ser jag en annan man. Jag går fram till honom och frågar samma sak igen. Han vände sig om och kollade på mig som om jag var en idiot. Jag frågade igen.
Då var det tillräckligt för mannen och han slog till mig och gick sin väg. Jag låg kvar på gatan och bara stirrade upp i den mörka himlen. Och somnade.
Men nu ligger jag här, här på den stenhårda, kalla gatan. Solen har inte ens gått upp än. Jag väntar och väntar på att det ska bli varmare och försöker somna om. Men det går inte, bilar börjar susa förbi och det blir dags att gå upp. Gå upp och leva detta hemska liv.
Det är inget liv! Det är inte det livet jag är värd att leva. Men jag måste försöka överleva. Det är det mitt liv går ut på.
Solen har gått upp nu. Jag försöker glömma alla tankar och tänka på hur jag ska överleva en dag till. Livet som ett gatubarn är inte lätt: Droger för att hålla sig varm, sopor för att bli mätt. Vad är det för liv?
Jag börjar gå, gå längs vägen för att försöka hitta något som jag kan äta, något mer jag kan ta på mig. Jag har bara en säck som sticks på min kropp, jag får utslag på kroppen av den skitiga säcken. Men vad ska jag göra? Jag har inga kläder, inga pengar.
Jag har gått i timmar, men bara hittat ett äppel som var halvätet. Jag tuggar i mig äpplet och går vidare. Timme efter timme går jag och för varje timme blir jag bara mer och mer utmattad.
Jag kommer till en stad senare på kvällen. Det är mörkt och kallt, jag vet inte vart jag ska sova. Jag är hungrig, men jag har inget att äta, jag fryser men jag har bara säcken på mig. Och den kliar och sticks, mina utslag blir bara värre och värre.
Jag ser en man. Jag går fram till honom och frågar om jag får lite pengar till min mat ikväll, men han kollar inte ens på mig utan går bara vidare som om jag inte fanns. Vi är också människor! Men dom bryr sig inte om oss.
Jag fortsätter leta. Efter en lång stund ser jag en annan man. Jag går fram till honom och frågar samma sak igen. Han vände sig om och kollade på mig som om jag var en idiot. Jag frågade igen.
Då var det tillräckligt för mannen och han slog till mig och gick sin väg. Jag låg kvar på gatan och bara stirrade upp i den mörka himlen. Och somnade.
Min dagbok
Torsdagen den 2 april.
Kära Dagbok, mitt liv på gatorna blir inte bättre. När jag öppnar ögonen så hoppas jag på ett mirakel, att jag vaknar upp i mitt rum och är hemma, att mamma lever och att jag kan äta mig mätt. Varje morgon tänker jag samma tanke och varje morgon blir jag lika besviken när jag upptäcker att ingenting har förändrats. Jag är fortfarande ett gatubarn som inte har något hem, inga pengar och som andra människor inte bryr sig om. Jag är hungrig och om jag har tur så lyckas jag sno en frukt eller något på marknaden idag…
Jag ålar ur mig den smutsiga säcken som jag sover i och börjar gå bort mot marknaden. Jag är så hungrig! I går lyckades jag bara hitta ett äpple att äta.
Jag hade tur idag, lyckades hitta lite snabbmat som någon hade slängt. Jag börjar gå till andra sidan stan, det är lugnare där på nätterna. När jag kommer fram faller jag utmattad ihop i en gränd och somnar.
Fredagen den 3 april.
Jag har bara sovit några timmar. Jag drömde samma dröm som jag alltid brukar göra. Att jag var hemma, och att mamma kom med frukost till mig. När jag var mindre hade vi det ganska bra, vi hade i alla fall mat och pengar så att vi klarade oss. Men sen stack pappa och en kort tid där efter blev mamma sjuk och dog. Ingen som vi kände kunde ta hand om mig. Det var därför som jag åkte till stan, jag trodde det skulle blir bättre här men det blev det inte.
Så nu sitter jag här och är ett gatubarn som måste stjäla för att överleva. Min dröm är att en dag få gå i skolan och sen utbilda mig till lärare.
Kära Dagbok, mitt liv på gatorna blir inte bättre. När jag öppnar ögonen så hoppas jag på ett mirakel, att jag vaknar upp i mitt rum och är hemma, att mamma lever och att jag kan äta mig mätt. Varje morgon tänker jag samma tanke och varje morgon blir jag lika besviken när jag upptäcker att ingenting har förändrats. Jag är fortfarande ett gatubarn som inte har något hem, inga pengar och som andra människor inte bryr sig om. Jag är hungrig och om jag har tur så lyckas jag sno en frukt eller något på marknaden idag…
Jag ålar ur mig den smutsiga säcken som jag sover i och börjar gå bort mot marknaden. Jag är så hungrig! I går lyckades jag bara hitta ett äpple att äta.
Jag hade tur idag, lyckades hitta lite snabbmat som någon hade slängt. Jag börjar gå till andra sidan stan, det är lugnare där på nätterna. När jag kommer fram faller jag utmattad ihop i en gränd och somnar.
Fredagen den 3 april.
Jag har bara sovit några timmar. Jag drömde samma dröm som jag alltid brukar göra. Att jag var hemma, och att mamma kom med frukost till mig. När jag var mindre hade vi det ganska bra, vi hade i alla fall mat och pengar så att vi klarade oss. Men sen stack pappa och en kort tid där efter blev mamma sjuk och dog. Ingen som vi kände kunde ta hand om mig. Det var därför som jag åkte till stan, jag trodde det skulle blir bättre här men det blev det inte.
Så nu sitter jag här och är ett gatubarn som måste stjäla för att överleva. Min dröm är att en dag få gå i skolan och sen utbilda mig till lärare.
En barnsoldats dagbok
Dom sa att vi skulle få riktigt mycket mat om vi dödade den lilla armén som hade gjort upp läger några 100 meter från vårt läger. Alla skyndade sig upp fem på morgonen, tog vapnen i vapenförrådet och började sakta springa mot fiendens läger. Jag var nästan längst bak, med en kompis jag hade träffat dagen tidigare. Dom längst bak började sacka efter, men vi andra bara sprang på.
Vi gömde oss i en skogsdunge, inte så långt från fienderna. Han som brukade piska oss om vi gjorde nått fel kom fram och ställde sig framför oss. Han viskade tyst att om vi skyndade på riktigt mycket nu skulle vi slippa bli piskade i en hel månad! När vi hörde det började alla springa mot fiendernas läger.
Vi sköt stora hål i deras tält, men det var inte någon där. Vi stod helt stilla och var förvånade och undrade var dom hade tagit vägen. Helt plötsligt hörde vi skott från en annan skogsdunge lite längre bort. Först föll två stycken ner och dog, sen ramlade fler och fler, vissa dog, andra blev allvarligt skadade. Skotten susade runt om mig och jag började springa mot vårt läger. Min kompis ramlade död ner framför mig och jag började gråta. Nästan halva vår armé hade dött, och vi hade inte dödat några av fienderna som hade lagt sig i bakhåll. Fler och fler dog, och dom som var kvar började springa tillbaka. Några stupade framför mig och jag hörde flera ramla till marken bakom mig.
Jag hann in i skogsdungen vi hade kommit ifrån och där stod han med piskan. Han kollade riktigt argt på mig och tog mig i nacken och drog mig till vårt läger.
Han drog in mig i hans tält och drog sönder min tröja. Han började piska mig på ryggen och tog i allt mer och mer. Han skrek att jag var en fegis, en ynkrygg och jag bara grät. Jag kände hur det brände i ryggen, det blev bara värre och värre. Efter en halvtimme slutade han. Stora hudbitar hängde från min rygg, och blodet rann. Han drog papper runt ryggen och över bröstet och magen.
Han sa till mig att jag skulle bli skickad till ett annat läger. Han sa att om jag fegade ur en gång till skulle han döda mig. Jag var rädd. Den natten så skulle jag åka bil till det andra lägret. Jag kunde inte sova när jag låg på marken i tältet, och när jag skulle åka så kunde jag inte sova i bilen. Jag var vaken natten lång.
När vi kom fram på morgonen så var jag trött och hungrig, jag hade inte fått någon mat kvällen innan. Jag blev inslängd i ett tomt tält. Allt som fanns där inne var en gammal kudde och en trasig filt. Jag tänkte gå ut, men så kom en vakt och ställde sig framför ingången. Han öppnade och kollade på mig. Han sa till mig att om jag försökte ta mig ut så skulle jag bli piskad. Jag tänkte på hur det hade varit dagen innan, jag kände försiktigt på min rygg, det sved.
Vi gömde oss i en skogsdunge, inte så långt från fienderna. Han som brukade piska oss om vi gjorde nått fel kom fram och ställde sig framför oss. Han viskade tyst att om vi skyndade på riktigt mycket nu skulle vi slippa bli piskade i en hel månad! När vi hörde det började alla springa mot fiendernas läger.
Vi sköt stora hål i deras tält, men det var inte någon där. Vi stod helt stilla och var förvånade och undrade var dom hade tagit vägen. Helt plötsligt hörde vi skott från en annan skogsdunge lite längre bort. Först föll två stycken ner och dog, sen ramlade fler och fler, vissa dog, andra blev allvarligt skadade. Skotten susade runt om mig och jag började springa mot vårt läger. Min kompis ramlade död ner framför mig och jag började gråta. Nästan halva vår armé hade dött, och vi hade inte dödat några av fienderna som hade lagt sig i bakhåll. Fler och fler dog, och dom som var kvar började springa tillbaka. Några stupade framför mig och jag hörde flera ramla till marken bakom mig.
Jag hann in i skogsdungen vi hade kommit ifrån och där stod han med piskan. Han kollade riktigt argt på mig och tog mig i nacken och drog mig till vårt läger.
Han drog in mig i hans tält och drog sönder min tröja. Han började piska mig på ryggen och tog i allt mer och mer. Han skrek att jag var en fegis, en ynkrygg och jag bara grät. Jag kände hur det brände i ryggen, det blev bara värre och värre. Efter en halvtimme slutade han. Stora hudbitar hängde från min rygg, och blodet rann. Han drog papper runt ryggen och över bröstet och magen.
Han sa till mig att jag skulle bli skickad till ett annat läger. Han sa att om jag fegade ur en gång till skulle han döda mig. Jag var rädd. Den natten så skulle jag åka bil till det andra lägret. Jag kunde inte sova när jag låg på marken i tältet, och när jag skulle åka så kunde jag inte sova i bilen. Jag var vaken natten lång.
När vi kom fram på morgonen så var jag trött och hungrig, jag hade inte fått någon mat kvällen innan. Jag blev inslängd i ett tomt tält. Allt som fanns där inne var en gammal kudde och en trasig filt. Jag tänkte gå ut, men så kom en vakt och ställde sig framför ingången. Han öppnade och kollade på mig. Han sa till mig att om jag försökte ta mig ut så skulle jag bli piskad. Jag tänkte på hur det hade varit dagen innan, jag kände försiktigt på min rygg, det sved.
Hej dagbok!
Jag har inte ätit sen i måndags. Jag mår hur dåligt som helst, jag förstår inte att jag blir behandlad så här när inte andra blir det. Alla ska bli behandlade lika!
Nu är det kväll, och nu ska vi gå och leta efter något ställe vi kan sova på. Det blir bara mörkare och mörkare.
Efter en lång stund hittade vi ett ställe att lägga oos på, ett ställe nära stora vägen. Det är mycket hemskt att ligga här. Men det är inget att göra åt. Jag tycker så otroligt synd om oss som få lida såhär. Till slut somnade vi.
Efter fyra timmar vaknade vi. Helt plötsligt kom det två stora biffiga killar. Dom gick fram och tittade om vi hade något dom kunde ta, eller göra mot oss. Dom letade och tittade men tillslut gick dom. Vi somnade om, men efter tre timmar vaknade vi igen och gick upp.
Nu är det kväll, och nu ska vi gå och leta efter något ställe vi kan sova på. Det blir bara mörkare och mörkare.
Efter en lång stund hittade vi ett ställe att lägga oos på, ett ställe nära stora vägen. Det är mycket hemskt att ligga här. Men det är inget att göra åt. Jag tycker så otroligt synd om oss som få lida såhär. Till slut somnade vi.
Efter fyra timmar vaknade vi. Helt plötsligt kom det två stora biffiga killar. Dom gick fram och tittade om vi hade något dom kunde ta, eller göra mot oss. Dom letade och tittade men tillslut gick dom. Vi somnade om, men efter tre timmar vaknade vi igen och gick upp.
En skuldslavs dagbok
Jag vaknade av en smäll mot väggen, det är dörren som har farit upp i en kraftig rörelse. Jag kunde känna vinddraget som smekte min kropp och min kind. Jag orkade inte bry mig. Jag hör hur en man stiger in genom dörren. Klamp, klamp låter det. Jag känner en hårig, kraftig hand om mitt taniga ben. Helt plötsligt utan förvarning så grabbar den starka handen tag om mig och jag känner en brinnande känsla som går genom huden, men hjärnan orkar inte reagera. Den brinnande känslan övergår i förtvivlan.
Jag rycks upp i en enda kraftig rörelse och innan jag vet ordet av så hänger jag upp och ner. Det första jag ser när jag öppnar mina grusiga ögon är ett par bruna, välpolerade skinnskor, som jag såväl känner igen.
Jag känner hur en tjock flytande vätska sakta rinner ner från benet. Jag fick en droppe på näsan, det är blodet som forsar ner från den djupa skåran där ett knivblad tryckts emot, som så många gånger förut, det ärret som mamma brukar pussa på för att hela mig från mörka krafter.
Medans blodet forsar så släpas jag genom huset. Mamma kollar oroligt efter mig, hon kollar på sin lilla dotter som släpas iväg från henne. Hon kollar på mig med den där sorgsna blicken som hon har burit under sin tunga lugg ända sen pappa och min storebror försvann i kriget.
Den morgonen började jag klockan tre men jag vet inte när jag gick hem. Timmarna i fabriken är omöjliga att räkna. För mig kan en timma var en hel livstid.
Arbetsdagen blev lång, jag syr och syr tills fingrarna blöder. Varje dag är det, det samma, 32 stycken lappar som ska sättas ihop med 650 stycken stygn. Det går rykten på fabriken att det finns hopp för oss. Det sägs att tudentals barn fått rena hem och chansen till att få en skolgång. Det sägs att dom rika länderna kämpar för vår frihet. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det men hoppet och min mamma är det ända som håller mig vid liv. Men min stackars mamma, den där blicken, den där sorgsna blicken, vad skulle hon ta sig till om jag försvann? Bara jag kunde radera bort den där blicken från hennes bruna ögon, och få dom att glittra av glädje.
När jag kommer hem har mamma ingen mat hemma, igen. Jag får hoppas att det finns något att mätta hungern med imorgon. Jag känner hur blicken vilar på mig när jag släntrar in på mitt rum, med benen släpande efter mig. Jag hinner in i drömmarnas värld innan jag lägger huvudet på madrassen. Jag får väl hoppas att det blir bättre imorgon.
Jag rycks upp i en enda kraftig rörelse och innan jag vet ordet av så hänger jag upp och ner. Det första jag ser när jag öppnar mina grusiga ögon är ett par bruna, välpolerade skinnskor, som jag såväl känner igen.
Jag känner hur en tjock flytande vätska sakta rinner ner från benet. Jag fick en droppe på näsan, det är blodet som forsar ner från den djupa skåran där ett knivblad tryckts emot, som så många gånger förut, det ärret som mamma brukar pussa på för att hela mig från mörka krafter.
Medans blodet forsar så släpas jag genom huset. Mamma kollar oroligt efter mig, hon kollar på sin lilla dotter som släpas iväg från henne. Hon kollar på mig med den där sorgsna blicken som hon har burit under sin tunga lugg ända sen pappa och min storebror försvann i kriget.
Den morgonen började jag klockan tre men jag vet inte när jag gick hem. Timmarna i fabriken är omöjliga att räkna. För mig kan en timma var en hel livstid.
Arbetsdagen blev lång, jag syr och syr tills fingrarna blöder. Varje dag är det, det samma, 32 stycken lappar som ska sättas ihop med 650 stycken stygn. Det går rykten på fabriken att det finns hopp för oss. Det sägs att tudentals barn fått rena hem och chansen till att få en skolgång. Det sägs att dom rika länderna kämpar för vår frihet. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det men hoppet och min mamma är det ända som håller mig vid liv. Men min stackars mamma, den där blicken, den där sorgsna blicken, vad skulle hon ta sig till om jag försvann? Bara jag kunde radera bort den där blicken från hennes bruna ögon, och få dom att glittra av glädje.
När jag kommer hem har mamma ingen mat hemma, igen. Jag får hoppas att det finns något att mätta hungern med imorgon. Jag känner hur blicken vilar på mig när jag släntrar in på mitt rum, med benen släpande efter mig. Jag hinner in i drömmarnas värld innan jag lägger huvudet på madrassen. Jag får väl hoppas att det blir bättre imorgon.
Gatubarnet Supmah
Jag vaknade tidigt av att det var kallt och jag kunde inte kan sova. Jag började gå till en stor container som fanns några kvarter bort. När jag kom fram så luktade det ganska gott för en bagare hade varit och slängt lite gammalt bröd. Jag började leta lite och hittade lite som jag åt och jag blev ganska mätt. Det var länge sen jag blev så mätt. Jag gick till gatan där jag bodde. När jag kom tillbaka så kom det en man och frågade om jag vill hänga med honom. Jag sa:
- Jaaaaaa visst!.
- Ok, sade mannen.
När vi kom fram så tog han in mig i ett hus och senare in i ett rum. Han öppnade dörren till rummet och sa:
- Det här är till dig.
- Tack, sa jag och lade mig i sängen.
Han gick ut och började kolla på TV. Jag satt kvar i sängen och kände glädjen.
Det var min bästa dag i hela mitt liv!
- Jaaaaaa visst!.
- Ok, sade mannen.
När vi kom fram så tog han in mig i ett hus och senare in i ett rum. Han öppnade dörren till rummet och sa:
- Det här är till dig.
- Tack, sa jag och lade mig i sängen.
Han gick ut och började kolla på TV. Jag satt kvar i sängen och kände glädjen.
Det var min bästa dag i hela mitt liv!
Dagboken
Det regnade på morgonen, alla låg och sov utom jag. George vår förman hade blivit arg på mig och slagit mig. Sedan lät han mig ligga där. Tillslut hade jag lyckats kravla mig till sängs. Plötsligt när jag låg där och hade ont så bestämde jag mig för att rymma. Jag smög in på hans kontor och tittade igenom hans lådor och fack. Jag hittade ett par skor och 100 kr. När jag satt på mig skorna så hörde jag ett ljud. Då bestämde jag mig för att sticka. När jag sprang kände jag alla stinkande lukter i stan, men plötsligt kände jag en god lukt, det luktade mat. Jag gick dit, jag var vrålhungrig. Det var ett korvstånd. Jag köpte mig en korv och satte mig på ett flak. Plötsligt började bilen köra. Jag slog i huvudet och svimmade. När jag vaknade låg jag i gräset i en väg kant. Mannen som körde måste ha fått syn på mig och slängt mig i vägkanten. Efter att jag gått längst med vägen ett tag såg jag en enorm soptipp. Jag gick och ställde mig bredvid en stor sophög där några letade.
- Hallå, du där kom hit och hjälp till, skrek en av pojkarna.
När jag gått upp på sophögen frågade jag vad jag skulle göra.
- Vad letar ni efter? frågade jag.
- Jag ska vissa dig, sa en av pojkarna.
Vi gick till ett litet skjul där det satt en flicka och två pojkar och sorterade.
- Här sitter vi och sorterar allt som vi kan sälja och använda.
- Vi samlar allt möjligt.
- Följ med här så går vi och hjälper de andra att leta.
Jag hjälpte till att leta i ett par månader tills en författare kom till soptippen.
Under tiden jag stått och letat en dag hade jag hittat en fin bok. Sen den dagen hade jag skrivit ner allt jag varit med om sen dagen jag rymde från George. Författaren hade kommit till soptippen för att hitta inspiration, sa han i alla fall.
En dag hade han tittat in i våra sovplatser och fått syn på min bok. Han hade tittat igenom den. Sen hade han frågat en av barnen på soptippen var jag var.
- Är det du som är Sigge?
Jag nickade sakta.
- Jag råkade titta igenom din dagbok verkar det som.
- Jag vill göra en bok om den.
- Ja och vad ska jag göra då?
- Jag vill att du och jag delar på intäkterna.
- Du och jag blir berömda och du kan få ett hem.
- Nå vad säger du?
- Hmm, okej då!
- Hallå, du där kom hit och hjälp till, skrek en av pojkarna.
När jag gått upp på sophögen frågade jag vad jag skulle göra.
- Vad letar ni efter? frågade jag.
- Jag ska vissa dig, sa en av pojkarna.
Vi gick till ett litet skjul där det satt en flicka och två pojkar och sorterade.
- Här sitter vi och sorterar allt som vi kan sälja och använda.
- Vi samlar allt möjligt.
- Följ med här så går vi och hjälper de andra att leta.
Jag hjälpte till att leta i ett par månader tills en författare kom till soptippen.
Under tiden jag stått och letat en dag hade jag hittat en fin bok. Sen den dagen hade jag skrivit ner allt jag varit med om sen dagen jag rymde från George. Författaren hade kommit till soptippen för att hitta inspiration, sa han i alla fall.
En dag hade han tittat in i våra sovplatser och fått syn på min bok. Han hade tittat igenom den. Sen hade han frågat en av barnen på soptippen var jag var.
- Är det du som är Sigge?
Jag nickade sakta.
- Jag råkade titta igenom din dagbok verkar det som.
- Jag vill göra en bok om den.
- Ja och vad ska jag göra då?
- Jag vill att du och jag delar på intäkterna.
- Du och jag blir berömda och du kan få ett hem.
- Nå vad säger du?
- Hmm, okej då!
Dag 1
Jag vill hem, jag tycker att det är kallt att sova om nätterna. Jag har en gammal frigolitbit som jag har som madrass. Den hittade jag i en stor container och jag har en jacka som täcke. Men jag har ett ställe där jag kan få mat och vatten. Det är bakom en Burger King restaurang. Det är en som jag känner som jobbar där, som ger mig matrester, ibland hela burgare. Så jag slipper att gå hungrig.
DAG 2
I natt kunde jag inte sova på grund av att det var en fluga i ansiktet. Jag missade hela tiden när så jag slog mig i ansiktet. Så jag gick upp och leta efter mat. Jag såg några poliser som var ute och patrullerade. Jag gick fram och frågade om det fanns något barnhem i stan.
- Nej det finns det inte, men det finns i huvudstaden ca 20 mil här ifrån, sa polisen.
Jag vill hem, jag tycker att det är kallt att sova om nätterna. Jag har en gammal frigolitbit som jag har som madrass. Den hittade jag i en stor container och jag har en jacka som täcke. Men jag har ett ställe där jag kan få mat och vatten. Det är bakom en Burger King restaurang. Det är en som jag känner som jobbar där, som ger mig matrester, ibland hela burgare. Så jag slipper att gå hungrig.
DAG 2
I natt kunde jag inte sova på grund av att det var en fluga i ansiktet. Jag missade hela tiden när så jag slog mig i ansiktet. Så jag gick upp och leta efter mat. Jag såg några poliser som var ute och patrullerade. Jag gick fram och frågade om det fanns något barnhem i stan.
- Nej det finns det inte, men det finns i huvudstaden ca 20 mil här ifrån, sa polisen.
fredag 3 april 2009
Dagbok
Kära dagbok ännu en dag i detta helvete. 217 dagar har det gått. 217 dagar sen min pojkvän lurade mig att vi skulle åka på en solresa tillsammans. Vi skulle mysa och ha roligt i två veckor. Nu sitter jag här i min säng, som jag knappt vill kalla säng. Den är liten och hård som sten, kallt är det också. Jag är fortfarande berusad efter den rena spriten jag hävde i mig innan mina förra tre kunder. Så är det alltid. Jag och dom andra flickorna delar på några flaskor för att slippa smärtan av de vidriga, gamla gubbarna.
Idag har jag bara ätit en torr gammal smörgås och druckit ett glas ljummet vatten. Magen skriker av hunger. Min svarta kalufs är trasslig och smutsig. När jag kollar mig i spegeln äcklas jag av mig själv i dessa korta kjolar jag tvingas bära. Jag brukar drömma att mina föräldrar har fått veta var jag är och kommer och hämtar mig, men jag blir lika besviken varje morgon när jag vaknar.
Nu är klockan halv tio och mannen som äger mig har sagt att det är den bästa tiden att få kunder. Så jag har inget annat val än att masa mig ut precis som jag har gjort varje jävla kväll i 217 dagar!
Idag har jag bara ätit en torr gammal smörgås och druckit ett glas ljummet vatten. Magen skriker av hunger. Min svarta kalufs är trasslig och smutsig. När jag kollar mig i spegeln äcklas jag av mig själv i dessa korta kjolar jag tvingas bära. Jag brukar drömma att mina föräldrar har fått veta var jag är och kommer och hämtar mig, men jag blir lika besviken varje morgon när jag vaknar.
Nu är klockan halv tio och mannen som äger mig har sagt att det är den bästa tiden att få kunder. Så jag har inget annat val än att masa mig ut precis som jag har gjort varje jävla kväll i 217 dagar!
26/3-09 torsdag
Kära dagbok. Jag hoppas innerligt att någon hittar dig, när jag inte längre finns, och förstår vilket helvete jag varit utsatt för.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt resa på mig. Mina armar värkte och smärtan var olidlig. Jag försökte resa på mig men benen vek sig under mig. De var blåslagna och den ena ankeln var helt uppsvullen. Jag tänkte tillbaka på gårdagen, den värsta denna veckan, men jag mindes inte mycket. Bilder med medelåldersmän som tvingar mig ha sex med dem, slag som kommer mot mig, sparkar och hotfulla ord. Om jag bara kunde glömma.
Jag HATAR dem!
De där äckliga gubbarna som har sin fru och sina tre barn hemma. De där sliskiga, överbetalda cheferna med hur mycket pengar som helst. De som bara är ute efter att få tortera, få våldta.
Alla är de lika hemska, men allra värst är de som vet hur det ligger till, hur utsatt jag dagligen är, men struntar i det.
Hur kan de vara så egoistiska?
Inatt när jag kom tillbaka till cellen kändes det som att väggarna kom närmare och närmare. Jag såg väktaren stå och flina i ett hörn åt mitt livrädda ansikte.
Jag är aldrig själv, jag får aldrig vara ifred. Det är alltid någon som är i närheten. Alltid någon som har sina gloende ögon på mig. När jag lägger mig på nätterna kommer de fram ur sina hörn och våldtar mig, flera gånger om.
Jag sover på en spånskiva som ligger på ett par läskbackar. Som madrass har jag endast ett lakan. Sängkläderna har inte blivit tvättade sedan jag kom hit. Etthundraåttiotredagar.
Jag vet inte hur länge till jag står ut. Jag vet inte hur länga jag klarar av att bli behandlad som ett djur. Som om jag var mindre värd. Det är fruktansvärt!
Men jag försöker vara stark. Det är något min mamma var väldigt noga med att lära mig. Hur illa det än blir, hur dåligt man än mår, måste jag alltid vara stark och härda ut. Aldrig sluta hoppas. För en dag löser sig allt.
Tyvärr börjar mitt hopp svika. Jag kan inte leva under dessa omständigheter mycket länge till.
Jag skriver imorgon, om jag fortfarande lever.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt resa på mig. Mina armar värkte och smärtan var olidlig. Jag försökte resa på mig men benen vek sig under mig. De var blåslagna och den ena ankeln var helt uppsvullen. Jag tänkte tillbaka på gårdagen, den värsta denna veckan, men jag mindes inte mycket. Bilder med medelåldersmän som tvingar mig ha sex med dem, slag som kommer mot mig, sparkar och hotfulla ord. Om jag bara kunde glömma.
Jag HATAR dem!
De där äckliga gubbarna som har sin fru och sina tre barn hemma. De där sliskiga, överbetalda cheferna med hur mycket pengar som helst. De som bara är ute efter att få tortera, få våldta.
Alla är de lika hemska, men allra värst är de som vet hur det ligger till, hur utsatt jag dagligen är, men struntar i det.
Hur kan de vara så egoistiska?
Inatt när jag kom tillbaka till cellen kändes det som att väggarna kom närmare och närmare. Jag såg väktaren stå och flina i ett hörn åt mitt livrädda ansikte.
Jag är aldrig själv, jag får aldrig vara ifred. Det är alltid någon som är i närheten. Alltid någon som har sina gloende ögon på mig. När jag lägger mig på nätterna kommer de fram ur sina hörn och våldtar mig, flera gånger om.
Jag sover på en spånskiva som ligger på ett par läskbackar. Som madrass har jag endast ett lakan. Sängkläderna har inte blivit tvättade sedan jag kom hit. Etthundraåttiotredagar.
Jag vet inte hur länge till jag står ut. Jag vet inte hur länga jag klarar av att bli behandlad som ett djur. Som om jag var mindre värd. Det är fruktansvärt!
Men jag försöker vara stark. Det är något min mamma var väldigt noga med att lära mig. Hur illa det än blir, hur dåligt man än mår, måste jag alltid vara stark och härda ut. Aldrig sluta hoppas. För en dag löser sig allt.
Tyvärr börjar mitt hopp svika. Jag kan inte leva under dessa omständigheter mycket länge till.
Jag skriver imorgon, om jag fortfarande lever.
En dikt om hur livet kan vara
jag lever på en soptipp,
där vill jag inte vara,
jag vill bara ha det bra och vara jag
där vill jag inte vara,
jag vill bara ha det bra och vara jag
Att vara gatubarn innebär att....
vara hemskt trött på morgonen
vara beroende av limsniffning
vara ledsen
vara mycket förkyld
vara liten
vara beroende av limsniffning
vara ledsen
vara mycket förkyld
vara liten
Dikt
jag är ett gatubarn
sluta döma mig
jag har inga kläder
jag har ingen bostad
jag har en dröm att bli älskad av en familj
sluta döma mig
jag har inga kläder
jag har ingen bostad
jag har en dröm att bli älskad av en familj
onsdag 1 april 2009
Barnarbete
Det är ju väldigt synd att barnen inte får gå i skolan. Dom ska inte jobba när dom är så små.
Barn arbetar för att få pengar till familjen. Dom gör fotbollar, är barnsoldater och jobbar inom jordbruket. Man kan sluta köpa saker som de har gjort. Man ska köpa rättvisemärkt istället
Mina åsikter om barnarbete
Barnen borde få gå i skolan istället för att arbeta. För att dom måste ha utbildning så att dom kan försörja sig när dom får egna barn så att dom barnen sedan slipper arbeta!
Dom borde inte jobba för det är inte bra för barnens kroppar! Deras kroppar är inte byggda för att jobba när dom är så små!
Barn arbetar för att få pengar så dom kan försörja sin familj!
Barn arbetar och syr fotbollar och flätar mattor eller som barnsoldater. Dom kan jobba i gruvor och dom hjälper till inom jordbruket och skördar massa saker på fälten!!
Ingen vinner på barnarbete! Man kan bli fadder åt nån så dom slipper att jobba och man ska köpa rättvisemärkt och inte köpa sånt barnen har gjort!
Dom borde inte jobba för det är inte bra för barnens kroppar! Deras kroppar är inte byggda för att jobba när dom är så små!
Barn arbetar för att få pengar så dom kan försörja sin familj!
Barn arbetar och syr fotbollar och flätar mattor eller som barnsoldater. Dom kan jobba i gruvor och dom hjälper till inom jordbruket och skördar massa saker på fälten!!
Ingen vinner på barnarbete! Man kan bli fadder åt nån så dom slipper att jobba och man ska köpa rättvisemärkt och inte köpa sånt barnen har gjort!
Barnarbete
Barnen arbetar för att kunna försörja sin familj och också för att det är billigare för arbetsgivaren. Barnen får inte mycket betalt, vuxna får mera betalt.
Men vissa av barnen får inte betalt överhuvudtaget.En del av barnen sitter i flera timmar och syr fotbollar. Dom gör även kläder, leksaker och mattor.
En del av barnen är även barnsoldater. Dom är tvingade till att skjuta andra barn men dom skjuter även vuxna. För att få barnsoldater så kidnappar man barnen.
I dom länder där det förekommer barnarbete så kan dom inte göra så mycket åt det för att om barnen slutar arbetar så blir dom ännu mer fattiga och det vill man ju inte att det ska hända. Dom som vinner på att allt detta barnarbete det är arbetsgivaren eller företaget.
Mina egna åsikter:
Jag tycker att det är dåligt och fel med barnarbete, det borde inte vara tillåtet med barnarbete.
Varför kan dom inte stoppa det här som pågår? Men man kan förstå varför barnen jobbar men det är ju inte lätt för dom, dom vill ju hjälpa och försörja sin familj. Man kan hoppas på att det blir ett stopp på det hela. Man vill ju inte ha barn som jobbar. Dom ska ju gå i skolan och utbilda sig. Hoppas att det finns dom som förstår att det är fel så att dom kan hjälpa och stoppa det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)