Dagbok

Min Dagbok


Min tillvaro här i London blir inte bättre. Jag vaknar upp varje morgon och tror att jag är hemma. Hemma med min familj som jag saknar så. Tror att jag ska kunna öppna mitt fönster och känna lantluften strömma in i mitt rum. Tror att jag kan gå genom hallen och sätta mig i köket och äta en god frukost.

Jag blir alltid lika rädd och besviken när jag inser var jag befinner mig. Oftast mår jag dåligt efter allt man har gjort och allt man har druckit. Ibland tar man även droger, droger! Som jag aldrig skulle göra i normalt tillstånd. Fast här så är droger och sprit ett måste för att leva. Jag öppnar ögonen och känner stanken. Usch! Den är så hemsk. Unket och kvavt är det i rummet. Jag vill bara ut! Vill vara fri som alla andra människor.

Allt man får äta är någon äcklig sörja som smakar spya, men som ska föreställa någon slags gröt. Enda anledning till att man får mat är att man ska orka med allt sex. För bry sig om oss gör de inte. Allt vi är för dem är en sak som ger de pengar. Vi är inga saker! Vi är vanliga människor som lever ett fruktansvärt liv. Ett liv som jag inte skulle önska min värsta fiende. Vi är ett tiotal tjejer som är isolerade i ett rum. Där vi får vara hela dagarna för att direkt kunna vara redo när det kommer en äcklig man eller gubbe. Det kan vara när som på dygnet och hur många gånger som helst.

Det värsta är att man ligger där försvarslös. Gör man motstånd så blir man bara värre behandlad och mer slagen. Det bästa är att fejka. Klarar inte av deras äckliga händer mot min kropp. Man blir behandlad som om man inte finns, som om ens liv inte betyder något alls. Förstår inte hur folket som köper oss kan stå ut med sig själva? Ser de inte hur dåligt vi mår? Bryr det sig inte? Är de nöjda med sig själva? Är det okej bara för att de betalar?

Oftast blir det bara någon enstaka kund på förmiddagen. Sen runt lunch får man mat igen. Som, om det ens är möjligt, smakar ännu värre än frukosten.
Sen får man börja halsa mängder av sprit för att orka med kvällen då det kan bli ett två siffrigt tal med kunder. Man plågas resten av kvällen. Sent på natten nästan framåt småtimmarna när sista kunden har gått. Så faller man oftast bara ihop, av utmatning och skam. Allt man vill är att försvinna hem.
Ett liv så här är inget liv. Min enda önskan är att få leva ett liv som är värt att leva.