Verklighet för vissa är att leta mat på en soptipp

Verklighet för vissa är att leta mat på en soptipp

Jag är på en soptipp i Cerro Grande.
Klockan är åtta på morgonen och första
sopbilen har redan varit där när vi kom.

Alla morgonpigga är redan där och letar
i soporna, unga som gamla.
Stanken slår emot mig, stark och illaluktande.
Det första som slår mig är att människorna
ser dödströtta ut, och man ser hungern i ögonen.
De sliter i sopsäckarna och är alldeles ivriga för att
hitta något.

Jag vet och har hört att det är illa, men att framför allt barn lever så här är helt ofattbart.

Det går förbi en kille som jag börjar prata med.
Han berättar att han precis har börjat leva där. Hans namn är Alex och han har en hund med sig.

Han berättar att han hade flytt dit och att han lärt känna en tjej som nu är hans bästa kompis. Det var hon som lärde honom ”reglerna” på soptippen första dagen.

-Det här är min hund, säger han med ett stort leende.

Jag ser att hans ögon skiner, hunden betyder nog väldigt mycket för honom tänker jag.
Efter några timmar känner jag mig väldigt trött och seg. Det har varit mycket jag upplevt idag som jag aldrig kommer att glömma.

Bilen jag ska ta till flyget står och väntar. Jag sätter mig i bilen och funderar över hur orättvist livet kan vara.