Det var min första dag på gatan. Igår ville jag inte ens tänka på det. Pappa slog mamma många gånger, jag blev jätteledsen och sprang och hämtade min syster och sa till henne:
- Vi rymmer! Isabella, min syster blev rädd men hon följde med. Vi sprang och sprang hela dagen och försökte gömma oss. Det började bli kallt, vi hittade en plats bakom en buske och några stenar. Vi var så trötta. Fötterna värkte och Isabella skrek efter mat. Det börja bli mörkt. Till slut somnade Isabella, jag satt uppe hela natten och vaktade henne.
Nu sitter jag här och solen håller på att gå upp. Isabella sover fortfarande. Vi har en helt ny dag framför oss. Jag måste få tag på mat så fort som möjligt.
Vi gick in mot staden. Jag såg en affär lite längre bort. Medan vi gick såg vi jättemånga barn som satt på gatan. Vissa gick fram till bilar och tiggde pengar andra satt på gatan och putsade skor. Jag blev rädd när Isabella och jag gick genom staden. Jag visste att det var så här vi måste leva. När vi kom fram till expediten och frågade om han hade någon mat att ge oss var det enda svaret vi fick:
- Stick äckliga snorungar!
Isabella och jag sprang ut ur affären. När vi kom ut på gatan kom det en dam fram till oss. Hon stannade och frågade oss vad mataffären fanns. Jag svarade henne:
– Lite längre bort på gatan. Hon tackade och gick iväg. Magen kurrade och jag var trött. Vi satte oss i ett hörn på gatan. Isabella somnade i mitt knä. Jag satt där några timmar. Efter ett tag kom damen som jag hjälpte. Hon såg oss och gick fram till oss. Hon gav oss ett bröd som tack för hjälpen. Jag tackade henne jättemycket. Jag såg henne försvinna bakom husen. Isabella vaknade och vi delade på brödet. Det hade varit en lång dag. Jag visste att dagen därpå inte heller skulle bli så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.