Kära Dagbok

Nu är det mörkt, kallt och tyst. Jag är helt själv som alltid.
Jag önskar mycket, att jag hade familj, mat och ett varmt ställe att bo på. Men det skulle bli svårt att skaffa, i vissa fall omöjligt. Men just nu önskar jag mest att jag hade en vän. Bara någon jag skulle kunna prata med och känna mig trygg med. Vissa av oss på gatan håller ihop men ingen vill vara med mig. Jag har inte sagt ett ord på tre år och jag har inte släppt en enda tår. Visst, mobbning finns överallt men på gatan hinner man inte klaga. Jag är rädd att jag har glömt hur man pratar och jag är rädd att jag har glömt vad känslor är. Men jag har inte tid att tänka på det om dagarna, om dagarna tänker jag bara på mat och jag kan inte ens drömma utan att jag vaknar svettig. Jag drömmer om döden, varje kväll. Vad ska jag göra för att fixa det? Jag gör vad som helst och jag skulle ge vad som helst för att få ett bra liv. Men jag har inget att ge och jag kan inte göra något.
Idag var det varmt och därför drack jag mycket vatten, men mat hittade jag inte. Ett tag hade jag så ont i magen att jag svimmade tror jag, eller bara somnade i en djup sömn. Jag kommer inte ihåg, men jag vet att jag låg där på trottoaren och miljoner människor gick förbi men ingen hjälpte mig. Det känns lite konstigt men jag skulle inte kunna förvänta mig något annat. Imorgon ska jag göra allt jag kan för att få mat. Jag ska vara stark imorgon, bara för min egen skull. För att jag ska klara mig måste jag vara stark och tuff. Jag ska lyckas och det vet jag.
/ S.S