26/3-09 torsdag

Kära dagbok. Jag hoppas innerligt att någon hittar dig, när jag inte längre finns, och förstår vilket helvete jag varit utsatt för.

Idag när jag vaknade kunde jag knappt resa på mig. Mina armar värkte och smärtan var olidlig. Jag försökte resa på mig men benen vek sig under mig. De var blåslagna och den ena ankeln var helt uppsvullen. Jag tänkte tillbaka på gårdagen, den värsta denna veckan, men jag mindes inte mycket. Bilder med medelåldersmän som tvingar mig ha sex med dem, slag som kommer mot mig, sparkar och hotfulla ord. Om jag bara kunde glömma.

Jag HATAR dem!

De där äckliga gubbarna som har sin fru och sina tre barn hemma. De där sliskiga, överbetalda cheferna med hur mycket pengar som helst. De som bara är ute efter att få tortera, få våldta.
Alla är de lika hemska, men allra värst är de som vet hur det ligger till, hur utsatt jag dagligen är, men struntar i det.
Hur kan de vara så egoistiska?

Inatt när jag kom tillbaka till cellen kändes det som att väggarna kom närmare och närmare. Jag såg väktaren stå och flina i ett hörn åt mitt livrädda ansikte.
Jag är aldrig själv, jag får aldrig vara ifred. Det är alltid någon som är i närheten. Alltid någon som har sina gloende ögon på mig. När jag lägger mig på nätterna kommer de fram ur sina hörn och våldtar mig, flera gånger om.

Jag sover på en spånskiva som ligger på ett par läskbackar. Som madrass har jag endast ett lakan. Sängkläderna har inte blivit tvättade sedan jag kom hit. Etthundraåttiotredagar.

Jag vet inte hur länge till jag står ut. Jag vet inte hur länga jag klarar av att bli behandlad som ett djur. Som om jag var mindre värd. Det är fruktansvärt!
Men jag försöker vara stark. Det är något min mamma var väldigt noga med att lära mig. Hur illa det än blir, hur dåligt man än mår, måste jag alltid vara stark och härda ut. Aldrig sluta hoppas. För en dag löser sig allt.

Tyvärr börjar mitt hopp svika. Jag kan inte leva under dessa omständigheter mycket länge till.

Jag skriver imorgon, om jag fortfarande lever.