Kära dagbok!

Kära dagbok! 5 juli, 2008

Mitt humör är ungefär lika med vädret idag. Grått, kallt och nedstämt.
Som vanligt, med andra ord.
Mina ögon är rödgråtna och mitt liv känns meningslöst.
Ännu en dag i detta helvete går mot sitt slut i denna ruffiga lägenhet som stinker mögel och sprit. Jag längtar ut i fria luften, ut i den frihet som jag ser från mitt gallrade lilla fönster. Jag vill vara fri och lycklig som de människorna där ute som inte tvingas till någonting. Jag vill ha tillbaka den tiden som varit.

Fan vad jag ångrar att jag följde med honom. Jag borde ha lyssnat på mina föräldrar.
Han är inte alls den snälla och gulliga som han var innan. Han håller mig inspärrad här, han slår mig, skriker åt mig, våldtar mig och super. Det är likadant varje kväll.

Jag saknar min familj och framför allt min lillasyster. De tror nog att jag är död, det var tre år sedan jag såg dem sist. Det enda jag vet är att jag inte är hemma i Ryssland längre. Jag vet inte hur långt det är hem, men oavsett om jag är på andra sidan jorden så ska jag en dag komma tillbaka och återförenas med min familj och mina kompisar. Som du säkert har märkt brukar jag leka med tanken att träffa mina nära igen, det håller min livsglädje uppe.

Jag har inte sovit en blund inatt. Den sista kunden (ett slemmigt alkokräk) piskade mina ben blodiga och en annan kund höll strypgrepp om min hals, som nu har ömma blåmärken.
Men jag har vant mig vid detta liv. Kunderna får göra vad de vill förutom att döda mig.
Du kan inte föreställa dig hur det känns. Jag brukar inte kunna sova för att jag alltid har ont någonstans. Smärtan är alltid värre efter än under kundernas besök. När de är här är jag oftast berusad eller drogad, dels för att slippa uppleva det nykter behöva komma ihåg allt som händer och dels för att han säger att jag är bättre då.
Jag hoppas att han har rätt. Det gör ju att hyran blir betald.

Förresten, i morse vrålade han åt mig, bakfull som vanligt, att det var mitt fel att vi ligger efter med hyran. Det betyder att jag är uppbokad ikväll.

Dagens torra macka blev jag inte särskilt mätt på men samtidigt är jag glad för det lilla jag får. Du kommer väl ihåg när jag klagade över maten och han satte hänglås på kylskåpet?

Jag är så glad som har dig. Du är den enda som jag riktigt kan prata med och jag vet att allt som jag berättar för dig stannar hos dig. Mörkret faller utanför mitt lilla fönster och om en halvtimme kommer första kunden av runt 20st ikväll. Alla är så äckliga. Jag vet inte vart jag är men jag vill hem till min familj och mina kompisar och leva det livet som vanliga 13-åriga tjejer gör. Jag önskar att du kunde hjälpa mig bort från detta helvete, för jag orkar inte mer.
Jag lovar att skriva imorgon, om jag lever vill säga.
Din Alice