Livet som ett gatubarn

Jag vaknar av en kall vind mot min kind. Ännu en dag av längtan, längtan efter en familj, ett hem och värmen av en mamma och en pappa som kramar om mig.
Men nu ligger jag här, här på den stenhårda, kalla gatan. Solen har inte ens gått upp än. Jag väntar och väntar på att det ska bli varmare och försöker somna om. Men det går inte, bilar börjar susa förbi och det blir dags att gå upp. Gå upp och leva detta hemska liv.
Det är inget liv! Det är inte det livet jag är värd att leva. Men jag måste försöka överleva. Det är det mitt liv går ut på.


Solen har gått upp nu. Jag försöker glömma alla tankar och tänka på hur jag ska överleva en dag till. Livet som ett gatubarn är inte lätt: Droger för att hålla sig varm, sopor för att bli mätt. Vad är det för liv?
Jag börjar gå, gå längs vägen för att försöka hitta något som jag kan äta, något mer jag kan ta på mig. Jag har bara en säck som sticks på min kropp, jag får utslag på kroppen av den skitiga säcken. Men vad ska jag göra? Jag har inga kläder, inga pengar.
Jag har gått i timmar, men bara hittat ett äppel som var halvätet. Jag tuggar i mig äpplet och går vidare. Timme efter timme går jag och för varje timme blir jag bara mer och mer utmattad.

Jag kommer till en stad senare på kvällen. Det är mörkt och kallt, jag vet inte vart jag ska sova. Jag är hungrig, men jag har inget att äta, jag fryser men jag har bara säcken på mig. Och den kliar och sticks, mina utslag blir bara värre och värre.
Jag ser en man. Jag går fram till honom och frågar om jag får lite pengar till min mat ikväll, men han kollar inte ens på mig utan går bara vidare som om jag inte fanns. Vi är också människor! Men dom bryr sig inte om oss.
Jag fortsätter leta. Efter en lång stund ser jag en annan man. Jag går fram till honom och frågar samma sak igen. Han vände sig om och kollade på mig som om jag var en idiot. Jag frågade igen.
Då var det tillräckligt för mannen och han slog till mig och gick sin väg. Jag låg kvar på gatan och bara stirrade upp i den mörka himlen. Och somnade.