Livet på en soptipp

Alex är ett av dom föräldralösa barnen som lever på en soptipp i Honduras. Han fick ett tips av en gammal tant för drygt 1 månad sen om att ta sig till soptippen för att det skulle vara lätt att tjäna pengar där. Nu han föremål om dagarna på soptippen tillsammans med andra barn och vuxna tills eftermiddagen då det kommer uppköpare och dom får betalt för dagens arbete.


Det är en varm sommardag i början av juni.
Jag har precis kommit fram till soptippen. Stanken kändes på ungefär en kilometersavstånd. Men nu är jag här. Lukten är ingen vidare trevlig. Det luktar förruttnade sopor och jag tror mig kunna urskilja stanken av dött djur med. Det ligger olika föremål överallt och jag ser flera människor som går och sammlar på olika saker. Vissa har knappt hittat något alls och andra har stora högar.

Alla människorna är väldigt smala och det är nästan så man kan se revbenen igenom kläderna. För att inte tala om kläderna så hänger om dom som stora påsar på dom smala "pinnarna" till människor som arbetar under den stekande solen. Det är verkligen ingen trevlig syn.

Plötsligt ser jag en flicka. Hon bär en röd klänning och följs av ungefär ett tiotal av hundar. Hon har en plastpåse i handen och då och då böjer hon sig ner för att ta upp ännu en plastpåse. Jag gissar på att hon sammlar på påsar.

Jag börjar ta mig ner från kullen jag står på. Börjar ta mig ner till havet av sopor. Mina fötter sjunker ner i den varma sanden och skorna fylls med sand. Det blir nog till att införskaffa ett par nya sandaler sedan. Dom lär inte vara så trevliga sen. För den vägen jag har fram till flickan är både lerig och sandig och jag kan inte tänka mig att dom skulle lukta särskillt trevligt sedan heller.

Människorna lägger inte särskilt mycket märke till mig och jag har vant mig vid lukten nu så det är inte jättefarligt att gå där.

Nu är jag framme vid flickan. Hon sitter ner på huk med ryggen emot mig. Hundarna har lämnat hennes sida. Jag väntar på att hon ska resa sig.

Plötsligt hör jag motorljud. Motorljudet följs av skrik från många av människorna. Snart är alla framme till en punkt där en lastbil tömmer sin nya last. Alla gräver och sliter för att försöka hitta något som kan vara värdefullt. Jag står kvar en bit på avstånd och håller för näsan. För stanken är nästan så man skulle kunna spy! Flickan med den röda klänningen gräver glatt omkring i letan efter fler plastpåsar. Bredvid flickan i röd klänning sitter en pojke och gräver. Plötsligt får han syn på något. För han har svårt för att släppa blicken åt vänster. Där uppe på en kulle av sopor som nyss kom ligger en låda. Pojken får fart och flyger upp på kullen och greppar lådan. Han springer ner från den stinkande högen igen och nästan rammlar iväg för att få lugn och ro. Flickan ser förundrat efter honom och skriker med gäll röst hans namn.
Alex.

Jag börjar gå mot det hållet Alex rusade iväg. Jag hittar honom sittandes i skydd av en stor hög med stinkande sopor. Han kollar förskräckt på mig. Jag böjer mig ned och börjar långsamt och vänligt att prata på min knaggliga spanska.
-Hejsan, vad har du hittat där?
-Hej, jag vet inte än, svarar Alex försiktigt.
-Är du inte nyfiken på vad som döljer sig i den då?
-Jo, säger han med glimten i ögat och ler.
Han börjar öppna lådan. I lådan ligger det en liten pälsboll. Eller ja, det ser ut som en pälsboll i alla fall.
- Vad är det för något? Frågar jag pojken nyfiket.
Han petar på pälsbollen. Den rör sig inte. Han tar upp den i famnen.
-Det är en hundvalp, säger han sakta. Men den verkar inte vara vid liv.
Alex ser besviken ut och böjer sig ner mot den lilla kroppen. Han lyssnar på hjärtat.
-Hjärtat slår! Utropar Alex. Det slår svagt men den lever!
Jag ser med ett leende på läpparna hur Alex lägger pälsbollen till hundvalp i lådan igen och sedan springer iväg för att hitta något till den att äta. Han är snabbt tillbaka med en halv hamburgare som ser ut att vara några dagar gammal. Alex tar en tugga av den och lyfter sedan upp den lilla magra valpen i knät igen. Matar den med den söndertuggade hamburgsbiten han nyss haft i munnen. Valpen äter sakta.
- Hur länge har du varit här? Frågar jag Alex.
Han ger valpen en bit till av hamburgaren.
-Ungefär en månad, svarar han.
-Hur tycker du det är att leva så här då?
Han tänker efter lite. Hunden ligger snällt still i hans knä och låter Alex mata honom.
- Det är inget drömliv precis. Men det är något man överlever på och man får kompisar. Här har man det mycket bättre än på gatorna i staden i alla fall. Här är det ingen som ger en elaka kommentarer. Här är alla jämlika.
- Men det låter ju bra i alla fall, säger jag.
Jag ursäktar mig och presenterar mig.
Vi samtalar lite till och sedan tackar jag för mig.
När jag igen står uppe på toppen av sopberget bredvid bussen som ska ta mig tillbaka till staden ser jag Alex och flickan med den röda klänningen leta vidare bland soporna som nyss kom i ett nytt lass.
Nu är tiden knapp. Snart kommer uppköparna och dom får betalt för dagens fynd. Jag kliver på den röda lilla bussen. Betalar och sätter mig längst fram intill fönstret. Nu är det bara en sak jag vill. Ta mig tillbaka till hotellet så fort som möljligt och ta en dusch!