Min dagbok som mitt liv var

Mitt liv är inte som det borde vara. Jag vaknar upp på en hård och kall väg i ett dike med massa andra gatubarn. Jag är inte den som har det värst här i byn där jag bor, det är många av mina vänner som är mycket när döden och som inte har några föräldrar som kan ge dem mat under dagarna.
Jag har bott hos mina föräldrar i 5 år och när jag var fem år så dog min mamma i en svår sjukdom som är mycket vanlig i den byn jag bodde i när jag var liten. Jag hann inte se min pappa, han dog 2 veckor innan jag skulle födas.
Det var en bomb som smällde av när han var ute i krig, i alla fall tror vi han är död för han var med i kriget och var i närheten av bomben när den smällde av. Nu har det gått 4 år sen han dog vad jag tror ungefär och han har inte kommit tillbaka så han har nog dött. Ingen av poliserna har hittat alla som dog i bomben. Min mamma dog när jag var fem och då hade jag en storebror som flyttade ut med en annan kille som skulle till en stor stad med ett hus för barn utan föräldrar. Min bror kunde inte ta med mig så han bara lämnade mig kvar i huset själv och jag var bara fem år. Jag bestämde mig för att lämna huset och ge mig av på egen hand. Jag gick och gick jag åkte med bak på en buss som jag hade sätt andra barn göra. Jag kom ganska långt innan han som körde bussen kom på mig, det var inte kul men jag sprang iväg och han kunde inte springa efter så det gick bra. Jag kom till en lite större stad med mycket folk och bilar som körde omkring. Det var barn som var till och med yngre än mig som gick omkring eller låg på gatorna och sov. Det såg inte så trevligt ut, det var barn som satt och sniffade lim och som satt ibland sopor och åt mat eller vad man ska kalla det. Jag kom till ett hus där det stod Polis. Jag tänkte att jag kanske kunde få hjälp att hitta min pappa eller få någonstans att bo. Jag gick in. Dom sa inte så mycket men jag satt och väntade länge på att få svar på mina frågor och hur jag skulle kunna få överleva. Polisen kom ut och sa att dom inte skulle kunna hitta min pappa att det var ingen ide för allt polisen hade gjort var det och dom kunde inte göra mer än det.


Min dagbok idag

Kära dagbok i dag vaknade jag tidigt och var väldigt trött. Jag vaknade på gatan som vanligt Önskar att jag skulle vara hemma nu. Ibland känns det inte som om jag har något liv som är värt att leva. Jag bor i en liten stad nu men det finns i alla fall bilar och ganska många människor här. Idag blir det ingen vanlig dag det är marknad i stan och jag ska ut på marknaden och försöka hitta mig lite mat som jag och mina kompisar ska dela på. Det är ganska tidigt men jag ska inte gå upp än. Marknaden börjar klockan 10 idag och klockan är bara halv 7 nu. Jag ligger kvar. Många andra är redan ute och letar efter mat i soporna som stinker. Jag fattar inte att vi kan äta den här maten eller mat och mat jag kallar det sopor, men andra här kallar det för mat.

Jag och dom andra som ligger kvar på gatan än ser att det kommer poliser som kommer för att ta oss. Vi får börja springa. Dom springer efter. Vi har lämnat vårt hem på gatan igen. Det är svårt att lämna allt som vi har samlat på oss. Det tar så lång tid att samla ihop allt som vi inte har nu. Vi får ge oss av och leta efter en ny gränd eller en liten gata som vi kan bo på. Vi hittar inte någon ledig gränd som vi kan bo på så vi bestämmer oss för att vi ska sticka till marknaden nu och leta efter mat och kanske kan ta lite kläder med oss också…

Marknaden är slut. Vi ska gå hem. Poliserna på marknaden har varit efter oss nästan hela dagen och jag börjar blir trött på att springa. Jag vill hem. Det är inte kul att vara här. I ett liv ska man känna sig älskad och det är inte något jag gör längre. Det känns som om ingen skulle märka om jag bara drog här ifrån. Vi gatubarn får göra som alla andra gånger när polisen har varit efter oss - vi får bo på soptippen några dar. Nu ska jag sova och drömma mig hem till den platsen där jag vill vara. Och som alltid ska jag önska på morgonen innan jag slår up ögonen att jag ligger hemma i min säng och min mamma, pappa och min bror är där också.

Av: Elev i 7an :)