Soptippsbarn - ett reportage

SOPTIPPSBARN

I Honduras finns på grund av de stora inkomstklyftorna en stor andel fattiga och hemlösa människor. De tar till alla medel de kan för att överleva, att leva som sopletare är ett sätt. Bland de stinkande massorna av sopor utanför huvudstaden Tegucigalpa lever och försörjer sig ett stort antal människor, en betydande del av dem är barn.


Soptippsberget tornar upp sig framför mig, stanken är nästintill outhärdlig.
Gamar kretsar över mig, sökandes. Deras mörka skepnader avtecknar sig mot den blå himlen. Hundar, kor och människor förenas i samma sökande som gamarna, det ständiga sökandet efter något att livnära sig på. Mullrande bulldozrar krossar efter ett tag obarmhärtigt de sopor som hela tiden väller in från ankommande sopbilar.
En liten, brunbränd och smutsig flicka med ett stort antal lekfulla hundar i släptåg springer mig till mötes. Hennes steg är lätta och hennes klänning lyser röd. Bilden av den leende flickan står i skarp kontrast till sörjan av sopor som utgör bakgrunden.
- Min familj har alltid bott här vid soptippen, sålänge jag kan minnas iallafall. Det här är mitt hem, förlåt om det är lite ostädat och skräpigt.
Flickan, som heter Margarita, skrattar ett varmt, pärlande skratt.

"Ett Vanligt Arbete"

Margarita är en av de människor som utför sitt dagsverke på platsen.
Trots att Margarita inte kan vara mer än elva-tolv år arbetar hon för att få in pengar till sin familj. Det är verkligheten för många barn världen över.
Margarita går upp tidigt varje morgon för att börja sitt arbete. Alla personerna på soptippen har sin egna specialité, något att samla på. Själv samlar hon på flaskor och plastpåsar. Hela dagen går människorna, sopletarna, runt med sina käppar och söker efter något användbart i skräpmassorna. Hittar de något lägger de det i sina säckar.
- Det gäller att vara snabb när man hittar något värdefullt, annars blir får man räkna med att någon annan tar det först, konstaterar Margarita samtidigt som hon nickar.
Lunch serveras i form av de matrester som kommer ifrån restauranger och olika snabbmatskedjor. Ohälsosamt kanske, men om man valet står mellan att gå hungrig och riskera svältdöden eller att äta sopor så är valet förmodligen ganska lätt.
I slutet av dagen säljer de innehållet i sina säckar till de handlare som kommer till soptippen för att handla med skräp. Margarita får en vanlig dag in ungefär 280 lempiras, vilket motvarar ungefär 135 svenska kronor.
- Det här är ju nästan ett vanligt arbete. Vi på soptippen står i som andra människor, fast vi tjänar inte så mycket.
En hund slickar på hennes hand och Margarita böjer sig ner och ruffsar om den. Den lilla rödklädda gestalten försvinner för ett tag bland viftande svansar, dregglande munnar och hundkroppar.
- Och på andra jobb måste de inte gå och ta i det som andra har slängt förstås, skrattar Margarita.

Framtid

När jag frågar Margarita vad hon vill bli när hon blir stor får hon ett drömmande uttryck och ser bort över landskapet av skräp. När hon börjar prata igen är hon mer dämpad än tidigare:
- Det jag skulle vilja bli är veterinär, men jag tycker inte man ska hoppas så mycket. Det finns så mycket att bli besviken på, varför bli besviken över framtiden? Vissa drömmar blir inte mer än drömmar, även om jag ska göra så gott jag kan.
Hon rycker på axlarna som om det hon säger egentligen inte berör henne:
- Här är jag född och kanske dör jag här också. Det är bara så det är...
Meningen hänger kvar i den kvava, osande luften.

Vit rök

Margarita tycker ändå att hon har haft tur i livet jämfört med alla de barnen på soptippen som är föräldralösa. Även om hon har det fattigt har hon åtminstone en mamma och ett hem, något som långt ifrån alla barn här kan säga. Vardagen här är full av smuts och den illaluktande vita röken som kommer av sopförbränningen.
Jag frågar Margarita hur hon ser på att leva i en sådan här miljö och svaret kommer snabbt:
- Jag känner inte stanken längre. Jag vet ju att det stinker, men har man bott här så länge som jag vänjer man sig. Hon rynkar på näsan och fortsätter:
- Jag tror man kan vänja sig vid allt.
Och det kan man verkligen, flickan framför mig är ett levande bevis på det. Själv tycker hon inte det är konstigt att äta sopor, hon tycker inte det är konstigt att springa runt i ett lanskap av skräp eller att ha vant sig så såtillvida vid den stank, som jag själv tycker är helt överväldigande, att hon inte ens känner den längre. Man vänjer sig vid allt och Margarita är född till denna världen.

"De Som Tar i Skit"

Innan jag ger mig av pratar jag med några fler människor. En av dem är Javier.
Javier är en medelålders, sliten man med kaptensmössa på huvudet. Javier går ryckigt, han har en skada som gjort det svårt för honom att få något annat arbete. Hans samlingsspecialité är bortslängda kläder.
- Vi här på soptippen betyder ingenting, förklarar han med sin skrovliga stämma.
- Skulle vi åka in till staden klagar folket där på lukten och skriker att vi borde gå tillbaks till soporna där vi hör hemma.
Han slår ut med händerna i en omfattande och lite nedslagen gest:
- Vi har blivit en del av avfallshanteringen. Alla vet väl att de som tar i skit inte är mycket bättre än skit.

Cirkeln Sluts

Innan jag ger mig av kan jag inte låta bli att se mig om ännu än gång. Människorna jag har pratat med har snabbt återgått till sitt arbete och många har försvunnit utom synhåll på det väldiga sopberget.
Det är en underlig värld, en underlig vardag de tvingas leva i. Sopberget tornar upp sig bakom mig. Människor har skapat det, människor livnär sig på det och människor har gjort så att människor tvingas leva här.
Den märkliga cirkeln sluts i denna underliga skräpvärlds kretslopp. Hur kommer det sig att en sådan här plats har kunnat forma en sådan glädjefylld flicka som Margarita?
För min del vill jag nog säga att jag kom på svaret under den skumpiga bussfärden tillbaka till Tegucigalpa. Mitt svar är att det inte bara är vår miljö som formar oss, utan även till stor del den kärlek vi får och ger.
Från det som de flesta anser motbjudande, soptippsberg som tornar upp sig mot skyn, kan det växa något vackert. Tankegången liknar de ogräsblommor som täcker utkanterna av soptippen jag nyss lämnat. Även om Margaritas vardag är fylld av andra människors avskräde är hennes inre fyllt av en glödande livskraft som känns i hennes pärlande skratt.
Bilden av en brunbränd och smutsig liten flicka i röd klänning kommer alltid att följa mig.