Dagboken

Kära dagbok, vaknade i helvetet, som vanligt. Den lyckliga drömmen tog slut. Dags att komma tillbaka till verkligheten. Den hårda äckliga sängen, de fula grå golvet som börjat tappa sin färg. En liten strimma solljus har trängt in genom fönstret. Dörren flyger upp med en smäll. In kommer en man med grå brunt hår. Han säger något på ryska och kastar till mig en flaska. Jag tror han menar att första kunden kommer snart. Det brukar vara vid den här tiden, och alkohol ja. Det räcker inte ens till att dränka alla oförglömliga minnen.

Mannen står kvar och kollar bestämt på mig. Han säger något mer. Jag sitter helt orörlig. Plötsligt flyger han på mig. Jag känner en knuten näve hårt mot min kind. Hans grep runt min arm värker. Tårar rinner ner för min kind och faller sakta men hejdlöst mot hans hand. Grepen lättar och han försvinner ut ur rummet. Jag sitter kvar på sängen. Kinden värker. Tänker inte tvätta mig. Nästa person som kommer in i det här rummet ska få sen den nakna sanning han köper. En brusten själ och drömmar bara ett sten kast bort.

Tystnaden bryts av två mäns röster. Jag står vid fönstret i hopp om att någon utanför reagera. Sakta och tyst glider dörren upp. Hör steg som riktas mot mig. Känner en kall hand på min axel. Handen dras över mitt blonda hår och landar på ryggen. Klumpen i magen växer. Ljudet av en knapp som öppnas får allt att brista. Tårar.

Ligger ensam på sängen. Fågel kvittret utanför ekar i mitt huvud. Känner mig så tom. Magen skriker efter mat. Jag drar handen över magen upp mot bröstkorgen. Stelnar till. Revbenen. De känns som om de skulle kunna gå av när som helst.
Plötsligt står den där mannen i rummet igen. Han med grå brunt hår och mustasch. Han räcker fram en brödbulle.
- Du vet att du står i skuld till mig nu va? Säger han med armarna i kors.
Jag har varit schysst mot dig, och så gör du så här.
Jag vet klart och tydligt att han inte menar maten. Jag vet precis vad han menar. Kunderna ska inte se tårar. De ska se lyckliga glada ansikten.
Slag och svordomar är vad man får ta emot om man inte gör vad man blir till sagd. Men som om de hjälper. De känns ändå ingenting emot vad de gör att utnyttjas sexuellt, varje dag, mot sin vilja. Men jag vill inte bli lika känslo kall som dom. Jag vill bara sparka dom i skrevet och trycka upp sanningen i ansiktet på dom. För dom verkar inte förstå vad som är rätt och fel.

Varje dag, olika män, samma tider. Men ingen ut av dom verkar känna någon skuld. För jävligt. Hur kan dom gå är ifrån utan att känna efter. Var det här verkligen rätt? De kanske dom gör. Vad vet jag. Men de fortsätter komma tillbaka. Och nya kommer hela tiden. De verkar aldrig ta slut. De äcklig människor som tror att de kan göra vad de vill med en annan människa, de tar aldrig slut, Istället bli dom bara fler och fler. Tro mig, jag vet. Olika män. Samma män hinner väl aldrig komma tillbaka eftersom man flyttas till andra ställen. Men jag vet att de kommer igen. De får aldrig nog.

Jag glömmer bort att äta, tynar snart bort. Alkoholen eller drogerna är de som mättar min hunger efter mat, famlijen, kompisar, att komma hem helt enkelt. Orkar inte tänka på vad jag går igenom varje dag.

Tänk att drömma samma mardröm om och om igen.
Den tar aldrig slut.
Skillnaden är att vi lever den där drömmen.
Ingen vet var vi finns.