En skuldslavs dagbok

Jag vaknade av en smäll mot väggen, det är dörren som har farit upp i en kraftig rörelse. Jag kunde känna vinddraget som smekte min kropp och min kind. Jag orkade inte bry mig. Jag hör hur en man stiger in genom dörren. Klamp, klamp låter det. Jag känner en hårig, kraftig hand om mitt taniga ben. Helt plötsligt utan förvarning så grabbar den starka handen tag om mig och jag känner en brinnande känsla som går genom huden, men hjärnan orkar inte reagera. Den brinnande känslan övergår i förtvivlan.

Jag rycks upp i en enda kraftig rörelse och innan jag vet ordet av så hänger jag upp och ner. Det första jag ser när jag öppnar mina grusiga ögon är ett par bruna, välpolerade skinnskor, som jag såväl känner igen.
Jag känner hur en tjock flytande vätska sakta rinner ner från benet. Jag fick en droppe på näsan, det är blodet som forsar ner från den djupa skåran där ett knivblad tryckts emot, som så många gånger förut, det ärret som mamma brukar pussa på för att hela mig från mörka krafter.
Medans blodet forsar så släpas jag genom huset. Mamma kollar oroligt efter mig, hon kollar på sin lilla dotter som släpas iväg från henne. Hon kollar på mig med den där sorgsna blicken som hon har burit under sin tunga lugg ända sen pappa och min storebror försvann i kriget.

Den morgonen började jag klockan tre men jag vet inte när jag gick hem. Timmarna i fabriken är omöjliga att räkna. För mig kan en timma var en hel livstid.
Arbetsdagen blev lång, jag syr och syr tills fingrarna blöder. Varje dag är det, det samma, 32 stycken lappar som ska sättas ihop med 650 stycken stygn. Det går rykten på fabriken att det finns hopp för oss. Det sägs att tudentals barn fått rena hem och chansen till att få en skolgång. Det sägs att dom rika länderna kämpar för vår frihet. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det men hoppet och min mamma är det ända som håller mig vid liv. Men min stackars mamma, den där blicken, den där sorgsna blicken, vad skulle hon ta sig till om jag försvann? Bara jag kunde radera bort den där blicken från hennes bruna ögon, och få dom att glittra av glädje.

När jag kommer hem har mamma ingen mat hemma, igen. Jag får hoppas att det finns något att mätta hungern med imorgon. Jag känner hur blicken vilar på mig när jag släntrar in på mitt rum, med benen släpande efter mig. Jag hinner in i drömmarnas värld innan jag lägger huvudet på madrassen. Jag får väl hoppas att det blir bättre imorgon.